Göteborgsposten – 10 oktober 1865, sida 1

— Nå, Maud, fortfor han, i det han lutade sig tillbaka mot stolstyret i hela medvetandet af sin skönhet och sina olyckor, — är icke allt detta hårdt? Jag trodde att denna appell till mig skulle gestalta sig till en bön om penningar, men detta var icke fallet. — Jag har aldrig sett en verklig skönhet — första klassens naturligtvis, som ej på samma gång var god; och jag är en yngling som ej kan lefva utan sympati. Jag frågar nu Maud, är icke detta hårdt, riktigt hårdt, eller huru, Maud? Jag visste ej rätt hvad jag skulle svara, men slutligen förmådde jag mig att yttra: — Jag tror att det är mycket obehagligt. Med detta medgifvande steg jag upp, alldenstund jag ej hade lust att höra mera af samma slag. — Ja det är det verkligen. Jag visste att ni skulle säga det. Ni är en god flicka, Maud, det synes i ert ansigte. Jag tycker förskräckligt mycket om er Det finnes icke en vackrare flicka i Liverpool eller sjelfva London — nej ingenstädes. IIan lade sin hand omkring min midja och sökte att gifva mig samma helsning, som jag vid värt första möte med så stor svårighet undgatt. — Låt bli, sir! utropade jag ytterligt förbittrad, i det jag slet mig lös från hans tag. — Blir icke ord, Maud; ni får ej vara så blyg, Vi äro ju kusiner, och jag skulle ej mera vilja skada er än hugga af mig sjelf hufvudet — det är sanning. Jag dröjde ej för att höra det öfriga af hans ömma