Göteborgsposten – 9 oktober 1865, sida 2

— Pe att stora frågor inom kort skola bringas sin lösning ett betydligt steg närmare. Vårt tidehvarts helt säkert vigtigaste tilldragelse är den nya phase, bvari frågan om det verldsliga påfvedömets fall vill synas inträda. Det är otvifvelaktigt, att denna anomali för vår tid med stora steg rycker sin tillintetgörelse närmare och skall i sitt fall förbereda den stundande reformationen, som i sitt yttre skall be tecknas af kyrksns skiljande från staten, den verldsliga maktens borttagande från kyrkans förvaltare: och församlingens tjenare. Det är tydligt, att den yttre revolution, som härigenom skall bli inom kyrkans förhållanden utförd, hvilar på en fullkomlig inre hvältning i de religiösa och andliga begreppen. Menskligheten vill ha och behöfver en renad religion, der trosläran ej bortskymmes af den rent kyrkliga organismen, och det andliga icke förkrassas af råa tillsatser. Med en sådan stämning inom det allmänna låter ej det verldsliga påfvedömet förena sig. Dess dödsdom kan läsas tydligt i hela tidsandan. Verlden skall hos kejsar Napoleon III och Frankrike stå i stor tacksamhetsskuld, derför att Napoleon förstått sin tid, egt kraft att arbete i dess intresse och utvecklat ett statsmannasnille, som ingifver hopp om, att den verldsliga påfvestolen skall ramla, utan att uppröra andra rökmoln, än dammet från föråldrade bannlysningsbullor och halft vanvettiga encyclica, några möjliga gatukravaller oberäknade. Pius IX sjelf, som hittills hållit sig styf gentemot Frankrike, börjar nu gifva med sig. Förut förklarade han alltid, att han helst ville vara fri från det franska beskyddet, men Frankrike har ej väl tagit ett steg till att draga sina trupper bort från Rom, innan han plötsligt kommit på andra tankar. Påfven har neml. i dessa dagar anmodat kabinettet i Paris om, att han åtminstone skall få behålla en styrka af 1,000 man, såsom lifvakt for sin person. Denna begäran har likväl afslagits, emedan dess uppfyllande skulle stå i stridl; med septemberkonventionen. Om den det oaktadt bisallits, skulle möjligen konflikter kunnat inträffa mellan denna lifvakt och de romerska italianissimi, hvilka konflikter skulle fastnaglat kejsar Napoleon för en tid i Rom. Inom det påfliga området öfvertaga påfvens trupper all annan af fransmännen hittills ombesörjd bevakning, än den i Rom, Viterbo och Civita Vecchia, så att de förra på Kyrkostatens sida bevaka gränsen. Den italienska armåeens officerare hafva redan tillsagts, att vid hvarje tillfälle bemöta de påfliga trupperna med samma förekommande artighet, som de hittills visat mot de franska. Men den italienska frågan är ej löst genom Roms uppgifvande af de franska trupperna och den dermed förenade utsigten till Roms annexion med konungariket Italien. Det olyckliga, ur öppna sår blödande Venetien, som tvinande suckar under det hatade österrikiska väldet, står ännu alltjemt dystert och upphäfver vid Adria sitt smärtans skri, erinrande Napoleon III om de betydelsefulla orden: Italien fritt till Adriatiska Hafvet! Napoleon III brukar hålla sitt ord, och det är utom tvifvel, att han med skarpsinne f. n. öfverväger den venetianska frågans lösning. Det är säkert, att Österrike inser och känner detta, och att det äfven derför smeker ungrarne, hvilka naturligtvis jomväl skola bidraga till att åter stadga dess finanser. HvarJe schackdrag mot Österrike för Venetien måste stå i samband med den ungerska frågan. Indrages Österrike åter i krig mot Italien. utan att ungrarnes fordringar tillfredsställts, kan det hafva inre hvälfningar att frukta, som skulle kunna sätta dess existens i fara. Det ta vet Österrike och, som sagdt, smeker ungrarne, för att få dem lugna. Intresset skall dertör nu någon tid bli fästadt vid dessas tillgöranden. I Ungern är ock valrörelsen i tull gång, men lemnoar ännu icke någon så klar bild, att man kan döma till dess sannolika utgång. Kandidaternas politiska bekännelser gå till stor del ut på: Stephanikronans integritet, dualism, personalunion och komitaternas återställande, ehuru äfven mera moderata stämmor höras. Regeringen har likväl tillvunnit sig ganska betydande falanger, hvilket är egendomligt nog, ty hennes kurtis emot dem har kommit för tvärt på och är för ifrig, att vara ulvarligt menad, utan biatsigter. Det vore derför väl, om det parti inomeUngern kunde vinna majoritet, som vill förena sig med det iberala partiet i Österrike och tillsammans med detta fordra seuomtörandet af verkligt iberala reformer i Österrike, Venedigs afyttrande till Italien och armeens reducering, på det den finansiela ställningen må ordnas och rör framtiden stadgas och organiseras. Under det dessa moln draga sig tillsammans på denna kant, har kejsar Napoleon äfven dansk-tyska frågan i skarpt sigte. Den är för honom och Frankrike lika vigtig och betydelsefull som den venetianska, i närvarande stund ännu mer, emedan dess uppgifvande af Napoleon skulle vara lika med dennes uppgifvande af nationalitetsprincipen, som A. ff