Göteborgsposten – 9 oktober 1865, sida 1

Göteborg d. 9 Oktober 1865. operan. Meyerbeers denne den nyare operakompositionens heros, som i sina tonskapelser förenar en öfverflödande rikedom på melodier med en fulländad om också unlerstundom öfverlastad och nog mycket på knalleffekter beräknad instrumentering, har i operan Hugenotterna, som i går upptördes, på ett mästerligt sätt harmoniskt framställt brytningarne mellan de skakande passionerna i det tidehvarf, hvartill denna, i toner öfverflyttade, historiska dram är förlagd. Den religiösa fanatismen, det blinda och oförsonliga hatet ha aldrig kunnat erhålla ypperligare representanter än Marcel och S:t Bris, och mot den mörka bakgrund, som de lössläppta, mot hvarandra i blodigt ursinne rasande lidelserna bilda, framstår den djupt rörande episoden at Raouls och Valentines hängifna och uppoffrande kärlek i en så mycket skärare dager. At karakterisera denna gripande tonmålning, att dissekera den i minutiösa detaljer skulle erfordra större utrymme än oss är medgifvet, man må sjelt steg för steg, scen för scen följa denna dystra men oöfverträffliga skildring at de fasor, hvartill den upphetsade, förvillade och förvildade menniskonaturen kan låta för leda sig, för att rätt kunna fatta denna, en bland de yppersta af den store tonsättarens mästerverk, man må sjelf följa dem i deras förfärande klimax ända tills de i sista aktens skräckscener nå sin kulmiaationspunkt. Att fullkomligt värdigt återge en opera som denna kräfver ressurser sådane som man endast kan ega rättighet att fordra vid de största teatrar. Utförandet i går afton var emellertid, relativt taget, ganska tillfredsställande, dock med undantag för körerna, hvilka likväl, som bekant, i denna opera spela en framstående roll. Hufvudpartierna utfördes af fru Leinauer (Valentine), m:ll Holland, (drottningen), hrr Krolop (Marcel) och Iallermayer (Raoul) särdeles väl, isynnerhet i Operans senare del och såväl duetten i 4:de (Raoul och Valentine) som trion i 5:te akten mellan dessa och Marcel återgåfvos med mycken dramatisk styrka och lif. Särskildt beröm förtjena hr Hallermayer för den moderation han i de flesta fall visste inlägga i sitt svåra och till öfverarifter lätt förledande parti. M:ll Gånther sjöng Urbains parti uttrycksfullt och vårdadt, hvaremot hr Kreen föreföll nog matt som S:t Bris. Uppsättningen var som vanligt omsorgsfull och etter ett noggrannare instuderande, i första rummet af körerna, torde denna opera väl komma att försvara sin plats på repertoiren. Hedersskänk. Sistl. onsdag öfverlemnades genom Handelsföreningens ordf. brukspatron James Dickson till föreningens förre sekreterare stadskassören J. Brusewitz en genom föreningens medlemmar subskriberad särdeles dyrbar gåfva, bestående af en smakfull silfvervas med inskription: Till Herr Johan