Göteborgsposten – 7 oktober 1865, sida 2

verstehen sie? I en landsortstidning läses följande ordagranna recension öfver ett par af Elfforseska sällskapet nyligen gifna representationer: I Fredags gase för andra gången Narcisse Ramenu. Det var hr hr Forssbergs recett. Anmärkningar, om de skulle göras, röra publiken. Vi göra dem icke, men kunna försäkra, att, när man eller om man är utan annan verklig sysselsättning, kunde vara skäl att visitera en sådan utmärkt pjes, på samma gång, får tillfälle aflägga sin tacksamhet för en utmärkt skådespelare. I Söndags gåfvos Engelbrekr och hans Dalkarlar-. Vi hafva förut gifvit en exposå af detta skådespel. Vi ha intet denna gång att tillägga, utan nämna blott, att det fosterländska amnet hade ditlockat en publik, som var tacksam för utförandet af detta hr Blanchs skådespel, diktoradt af est hufvud, som föddes, när det föddes, sattes af ett hjerta. Splitterny dödsorsak. För någon tid sedan meddelades en notis om, att en jägmästare Söderhjelm hastigt aflidit i Askersund i följd af kärlbristning i hjernan. Denna notis har nu letat sig väg ned till Hallandsposten, hvilken tidning dock förändrat dödeorsaken till — brist på kärl i hjernan, antagligen för att komma i tillfälle att få fram följande mördande sidohugg åt rikets s. k. första stånd: Det skulle dock icke, ifall han lefvat, hindrat honom att sitta som sjelfskrifven lagstiftare å riddarhuset?, — med hvilken fras tidningen beledsagar notisen. Bara trolleri. Häromdagen kom trollkarlen Le Tort gående Storgatan i Jönköping framåt, då han plötsligen stannade utanför ett hus, der en hop arbetare voro sysselsatte med något timmerarbete. Inne på gården låg en stor spånhög, hvaruti Le Tort itrigt började peta med sin käpp; följden blef, att han ur spånhögen började upplocka en mängd silfverslantar af större och mindre valör, hvilka han såsom god pris stoppade i sin egen ficka, hvaretter han med belåtet utseende fortsatte sin vandring. Timmerarbetarne hade emellertid observerat den fremmande herrns lyckliga fångst och vore icke sena att mangrannt hasta ned till den så oväntadt upptäckta silfvergrufvan för att fortsätta den lönande rörelsen. Att deras förhoppningar dervidlag likväl kommo på skam, behöfver väl knappast nämnas. Björnar på jernväg. Från Hudiksvall skrifves d. 1 d:s: Då jernvägetäget i Thorsdags omkr. kl. 7 gick till Forssa bemärkte både lokomotivsforaron och konduktören tvenne björnar mellan Medskog och den s. k. Fransmyran. Den ene af björnarne satt på banan, den andre bredvid den, men de togo genast till flykten söderut in i skogen. I går hölls jagt efter dem så godt sig göra lät af omkring 30—40 personer härifrån; den ledde dock icke till något resultat. Björnarne hafva troligen begifvit sig öfver Forssavattnen åt Blacksås till. Af spåren syntes, att den ene varit större än den andre, förmodligen hona med unge. Möjligen äro de nedjagade här på trakten efter skallet på Tröndoch Norrala-skogarne.