Göteborgsposten – 7 oktober 1865, sida 1

-Ä4. CR Mötenas tid är förbi, och en viss stiltje, en odisputabol slauhet, var på vägen att inträda etter den i ögonenfallande lifligheten under de söregående veckorna. Man var på väg att slå sig ner i hvardaglighetens soffhörn och med minnets pipa mellan tänderna låta fantastiska rökmoln fran det angenäma oppet hölja både det sorflutna, det närvarande och det tillkommande i belåtenhetens och välbefinnandets intressanta och kompakta slöja. Med ett ord, man tyckte att allt var godt, och i medvetande at att vara en fri och af lagens mäktiga hand värnad medborgare i ett väl ordnadt samhälle, var man kanske på väg att taga sig en liten lur på saken — det ligger i nauonallynnet att sämedelst rekreera sig efter stora tilldragelser — men då — ja, då spratt man säkerligen ytterst förskräckt upp ur den ljufva slummern, då det beställsamma Ryktet, denna gång iklädt Sanningens öppna visir, hviskade i ens öra om huru lagen icke ens egt i Bin makt att förhindra vanvettet, oförskämdheten eller något annat att söka grumla en ung flickas själ under den betydelsefullaste perioden af hennes lif, att sprida oro inom en aktad familj och att så att säga hånande trampa alla, icke blott det bildade vettets och samfundets, utan äfven den borgerliga säkerhetens fordringar under fötterna. Måhända förlitande sig på att lagstittaren icke hos oss som i England förutsett ett dylikt exceptionelt fall, och försedd med tillräcklig portion tilltagsenhet sör att, då det gällt att tvertemot den allmänna opinionens förkrossande omdöme öfver hans beteende försvara detsamma, icke tveka att draga saken inför domstol, har denne nye chevalier sans peur, mais avec reproche skapat sig en välförtjent, men föga afundsvärd ryktbarhet. ÅAtven denna vecka har haft att framvisa en eldsvåda, som, om icke våra förträffliga brandkårer funnits och om icke väderleken varit fullkomligt lugn, säkerligen skulle ha medfört ännu större olyckor och elände, än som nu blef fallet. Dess följder voro dock i alla fall tillräckligt upprörande och sorgliga, att vi icke skulle söka att på dem hänvända den inom detta samhälle aldrig tröttnande barmhertigheten. Af de 15 å 16 familjer, som bebodde det nedbrunna huset, säges ingen ha haft sin ringa egendom assurerad. Må hvar och en, som eger törmåga och vilja att hjelpa, sätta sig in i det djupt nedslående förhållandet att i ett enda ögonblick finna sig utblottad på det nödvändigaste, att utan tak öfver hufvudet finna sig nödsakad att vädja till den bättre lottade nästans menniskokärlek, och vi äro öfvertygade om, att han icke skall ohulpen stöta från sig den sålunda blottställde, som ödmjukt bedjande klappar på hans dörr. Från de mindre glada ämnen, hvarmed vi i dag funnit oss manade att inleda vår illa krönika, vilja vi ötvergå till ett, såsom vi hoppas, mera muntrande. Käre läsare — le läsarinnor, som godhetsfullt hedra oss med sin uppmärksamhet, våga vi sannerligen icke — — — — F—