lt är väl bestäldt, ty deras samvete är ej örnöjdt. De vilja sluta sig till statskyrkans röst, för att der dricka lif och andlig lust, nen motas af det kalla ordet kyrklig ording. De komma icke i delaktighet af den känsla, den hjertats ädelhet, som de behöfva. )fverallt tomhet, öfverallt öken, öfverallt stenar hvaraf ej kan blifva bröd. Då vända de sig merändels först inom sig, men det dröjer pj länge, innan de sluta sig till andra liktänkande och bilda med dem sekter. De finna i lessa sitt behof af värme tillfredsstäldt, de tro sig genom dem kunna hafva hela Christus, vilket statskyrkan ej mäktat gifva dem, och le finna sig lyckliga deri. Så till vida är sekerismen berättigad såväl som hvarje kyrka. Men då sekterismen bemäktigas af samma förvillelse som kyrkan sjelf, då den uppträder exklusiv och för sig ensam gör anspråk på rättfärdighet och rätt tro, kortligen, då den anser: sitt eget religiösa betraktelsesätt objektivt och ullkomligt, då går den utom sin gräns, då förhäfver den sig till andlig högfärd och är ej ängre berättigad. Huru djupt man emellertid inom statskyrkan känner detta behof af att vinna ireligionen mer än den kalla rordning, som kyrcan tillropar alla både först och sist, kan man inna deraf, att statskyrkans eget presterskap i ganska stor mån blifvit sekteriskt, så att det visst icke skulle bli utan intresse att höra, på hvilka olika sätt prestorna sjelfva utlägga samma punkter i bibeln, sålunda äfven för sin dol i sjelfva verket upphäfvande statskyrkans anspråk på objektivitet. Med samma haftiget som presterskapet in corpore uppträder emot kyrkans yttre fiender?,, med samma näftighet dundra de emot och förkättra hvarandra, men fordra dock i samma andedrag, att församlingon skall tro på deras oselbarhet. Men det finnes blott en, som är ofelbar... det är Gud. Så länge emellertid statskyrkans ordningsfulla presterskap sätter kyrkans ordning framför andens lit, templet i stället för Gud, de menskliga dogmsystemerna i st. f. christendomens inre väsen, skall det icke kunna förebygga en öfverhand tagande sekterism, hvilken verkligen skall tillegna sig kyrkans ädlaste och bästa krafter! ... Så länge presterskapet uppreser sig emot all andlig rörelse, så länge det förnekar kyrkans pligt att tillegna sig och omfatta tidsandens intelligens, skall det se otrons härar tränga sig allt talrikare emot det. Detta har prosten Lindskog i sin broschyr icke vidrört, såvidt vi kunna minnas, och han har ej heller kunnat det, ty hans kyrkliga ideal är ju objektiv ordning, och det anser sig sjelft nog. Vi anmärka derför med en af kyrkans talare å prestmötet, att hr Lindskog i sin broschyr glömt en af kyrkans fiender, kanske den farligaste: den kyrkliga reaktionen. Men orsaken är lätt förklarlig. Jesus säger sjelt om egenrättfärdigheten, att det är lätt att se grandet i sin broders öga, men ej bjelken i sitt eget. A. K.