Rationalismen eller otron är den i religionens ljus ställda sammanfattningen af de resultater, som vunnits och vinnas genom intelligensens höjande och en oaflåtlig forskning, ett kraftigt subjektivt tänkande. Otron fordrar, för att tala praktiskt, att kyrkan ej skall ställa sina stelnade dogmer orubbliga och orörliga emot tidsanden och dess utveckling, utan tvärtom tillegna sig frukten af dess arbete, på det att den intelligente individen icke må tvingas att tro, ej på det som står öfver hans förnuft, utan på det som strider deremot, det som är oförnuftigt. Det är denna den kyrkliga intelligensens rörelse och utbildning, som är ett af tidens behof, hvarföre ock oaflätligt stämmor höjas inom vårt land med begäran om, att den presterliga bildningen må stegras och komma, älven den, i nivå med den humanism, som fordras af alla andra bildade män och klasser. Då presterskapet spjernar emot denna fordran, arbetar det sjelft på sin underminering, och då tiden en vacker dag i sitt rastlösa lopp framåt ilat förbi presterskapet, skall detta i dess nuvarande form måhända visa sig vara en institution, som är öfverflöädig. Ty såframt vi icke vilja förneka don menskliga andens utveckling uppåt från lägre till högre — och att förneka det, skulle vara att förneka historiens vittnesbörd —, såframt vi icke vilja törneka, att den förfinade hellenismen var en högre religionsform än den rent råa naturdyrkan, christendomen högre än hellenismen, lutherdomen högre än katolicismen, måste vi medge, att den kyrkliga intelligensen höjt sig och varit underkastad samma lagar som allt öfrigt inom tänkandets verld. Om derföre kyrkans tjenare eller rättare förvaltare stanna på en utvecklingsgrad — — — PM MM MM — A k— — — — och ej vilja veta af någon högre, öfverflyglas de efter hand af den allmänna religiösa intelligensen eller medvetandet och måste till slut såsom ovärdiga eller oförmögna af sitt kall falla. Det hedniska presterskapet vek för det christna, det romerskt-katolska i de reformerande länderna för det protestantiska, här i Sverige för det lutherska. Det är således en bjudande lag för presterskapet att hålla jemna steg med tidsanden, att stå på höjden at sitt tidehvarfs intelligens, såframt det vill anses ega rätt att tordra andra bildade klassers aktning och vördnad. Härom finnes i hr Lindskogs broschyr intet antydt. Tvärtom synes dess förf. gerna vilja sammanblanda kyrkan och presterskapet, likasom han gör med kyrkan och christendomen, och då kyrkan är det obiektiva, stelnade, orörliga, följer deraf helt naturligt att äfven presterskapet är fullkomligt, eller åtminstone borde vara det, om det icke läte sig dåras af våra dagars religiösa subjektivism. Man kan svårligen vara mera katolsk, och skiljnaden mellan en luthersk pårve och en romersk-katolsk torde ej vara så stor, då den senares väsentligaste egenskap äfven skall vara fullkomlighet, ofelbarhet, såsom kyrkans högsta auktoritet. Det återstår oss nu att visa, att sekterismen äfven kan vara ett uttryck för ett andligt, ett religiöst behof, som ej finner sig i eller af statskyrkan tillfredsstäldt. Det har nästan öfverallt visat sig, att der en exklusiv, en reaktionär statskyrka finnes, der frodas ätven religiös indifferentism, liknöjdhet och köld för det andliga och försjunkenhet i hvardagsbestyren, under det man för den yttre anständighetens skull iakttager vissa yttre religiösa ceremonier och bruk, såsom t. ex. att gå till nattvarden en gång om året, besöka kyrkan m. m. Men man bäfvar tillbaka för tanken att forska i de andliga tingen, man anser det tillochmed i sin tankelättja för syndigt, fastän Paulus uttryckligen säger, att menniskan kan med sin ande utransaka Guds djuphet. Vi skulle vilja kalla denna religiositet på ytan för statskyrkans fernissa, under hvilken döljer sig allt annat än andlig rörelse. Det är i denna indifferentiem vi ha att söka den materialism, som hr Lindskog tillvitar otroshjeltarne, den synd emot anden, som Gud, enligt katekesen, icke förlåter. Men, som sagdt, den trodas godt under statskyrkans moderliga omhägnad, och presterskapet kan ofta med sjeltbelåtenhet få se, huru den ödmjukt böjer sig under den ordning, som kyrkan vill, men utan att hjertat klappar inom dess barm, utan att blodet väller i dess ådror. Indiflerenten glömmer minsann icke Christus för sig för Christus i sig. Kyrkans objektivitet är för honom så fullständig, att han uppger all tanke på subjektivismens berättigande, ja, ofta öfverlåter han sig så fullständigt åt kyrkan, att han med Schartauanen förklarar menniskan till sitt väsen och af sig sjelf oförmögen till religiös verksamhet och låter allt gå på Guds Försyn, aldrig förgätande att hålla den statskyrkliga fernissan glänsande och fin. Men under denna allmänna anda af indifferentism vakna ofta individer upp till bättre tankar. De känna den allmänna bristen på verkligt religiöst innehåll omkring dem, de darra för att förgås i denna tomhet, denna liflöga öken. som kallar sig statskyrka och sjelf