Göteborgsposten – 6 oktober 1865, sida 2

— Tjugo flickors kraft! Det var en ofantlig kompliment. Jag har den största vördnad för nonsens, ty jag har det att tacka för så mycket, och jag tror verkligen att om det icke funnes, skulle jorden bli odräglig. — Tack skall ni ha, lord Ilbury, sade Milly, som under vårt långa besök på Elverston blifvit fullkomligt ogenerad i hans sällskap. Och jag säger dig, miss Maud, att om du blir stygg, så emottager jag din present, och hvad vill du då taga dig till? — Jag vet verkligen icke; men nu måste jag fråga lord IIbury, hvad han tänker om onkels tillstånd. Hvarken jag eller Milly har sett honom efter hans sjukdom. — Han är mycket svag, tror jag, men han har åtminstone sin styrka. Som emellertid mitt ärende ej var riktigt angenämt, ansåg jag det bäst att skrifva till d:r Bryerly och bedja honom uppskjuta diskussionen om detsamma någon liten tid. Jag gaf genast mitt bifall och tackade honom. Hado jag fått råda skulle saken aldrig blifvit namnd. Jag föreföll mig sjelf så härdhjertad och snål; men lord Ilbury förklarade att testamentsexekutorerna voro bundna af föreskrifterna i testamentet, och att jag i sjelfva verket ej egde förmåga att frigöra dem fran detta band. Jag hoppades att onkel Silas äfven skulle inse allt detta.