Göteborgsposten – 6 oktober 1865, sida 2

— Jag vet alldeles icke något sådant, och du tror ej sjelf hvad du säger. Jag bryr mig alldeles icke om hvem som tycker om mig utom mina slägtingar. Jag skänker lorden till dig, ifall du vill ha honom. Medan vi pratade på detta sätt trädde han åter in i rummet litet tidigare än vi väntat honom. Milly, hvilken ännu bibehöll något i sitt sätt af en Derbyshirebondpiga nöp mig litet i armen just som han inträdde. — Jag vägrade just nu att emottaga en present af henne, yttrade den elaka Milly till svar på hans frågande blick, emedan jag visste att hon sjelf ej kunde undvara den. Resultatet häraf blef naturligtvis att min obetvingliga rodnad åter steg mig upp i ansigtet. Man sude mig på den tiden att det klädde mig. Jag hoppas att detta var fallet och jag tror verkligen att naturen var skyldig mig nagon ersättning. — Det ställer er båda i en mycket vacker dager yttrade lord Ilbury oskyldigt till svar på Millys yttrande. Jag vet verkligen icke hvad jag mest bör beundra — det ädelmodiga i anbudet eller i afslaget att antaga detsamma. — Ja, det var verkligen ädelmodigt. Om ni blott visste ... jag är nästan frestad att berätta det, sade Milly. Jag hejdade henne med en verkligen vredgad blick. — Ni har kanske icke observerat det, yttrade jag, men min kusin Milly här talar verkligen mera nonsens än tjugo andra flickor tillsammanstagna.