ver, protesterade emot det och vägrade slatligen att följa mig till den stackars Meg. — Jag tycker min goda flicka, sade jag en dag då jag stod vid hennes bädd, att du borde tacka miss Milly. — Jag vill icke tacka henne, svarade Meg envist. — Nå som du vill, Meg, jag blott yttrade det, emedan jag tycker du borde göra det. Medan jag talade, tog hon mycket sakta spetsen af mitt finger, hvilket låg vid hennes täcke, drog det till sig och innan jag ens märkte det, drog hon till sig min hand och kysste den snyftande och passioneradt upprepade gånger. Jag försökte att draga tillbaka min hand, men hon höll den ifrigt qvar och fortsatte att gråtande kyssa den. — Önskar du säga något, min stackars Meg? frågade jag. — Ingenting, miss, snyftade hon sakta. Efter ett ögonblicks tystnad tillade hon: — Jag vill icke tacka Milly, ty det är ni. Hon skulle aldrig tänkt derpå. Jag gret bittert i mörkret förliden natt, då jag tänkte på hur elak jag var emot er den dagen, då far slog mig öfver hufvudet med sin käpp. Jag önskar att ni ville slå mig, miss. Ni är bättre emot mig än far och mor — bättre än någon, och jag önskar jag kunde dö för er, miss, ty jag är icke värd att se på er. Jag var öfverraskad och började gråta. Jag skulle velat omfamna den stackars Meg. Jag kände ej hennes historia och har icke heller sedermera lärt känna dem. Hon brukade tala med den yttersta sjelflörödmjukelse inför mig, Det var dock ingen