blod att undvara, och ni skall säga på samma sätt, miss, om ni behagar se i skålen. Detta var en uppmaning som jag ej hade något begär att efterkomma. Jag trodde att jag skulle svimma. Jag satt på trappan och läppjade på litet vatten och Quince stänkte nagot deraf i mitt ansigte, hvarefter mina krafter började återvända. Milly måste ha kännt den fara hvari hennes far sväfvade mera djupt än jag, ty hon var honom uppriktigt tillgifven bade af vana och det nära slägtskapsbandet ehuru, han ej visade henne en fars ömhet. Men jag var mera nervö och häftigarentill mitt lynne och kunde lättare uppeldas och öfverväldigus af mina känslor. I samma ögonblick jag kunde resa mig upp, yttrade jag — tänkande uteslutande på en enda sak: — Vi måste se honom — kom, Milly. Jag inträdde i det rum der han brukade sitta om dagarne; ett vanligt talgljus stod likt tornet i Pisa lutande at ena sidan i en flottig ljusstake på det bord vid hvilket den briicklige gamle brukade sitta. Det sken som detta ljus förmådde sprida var föga bättre än mörkret. Jag gick hastigt öfver rummet, fortfarande upptagen af den enda tanken att få se min onkel. Dörren till hans sängkammare var belägen på ena sidan om kaminen och stod till en del öppen. Jag blickade in i rummet. Gamla Wyat, lik en hvit vålnad, trippade i sina tofflor i skuggan vid motsatta sidan af bädden. Doktorn, en liten men starkt byggd man med kal hjessa, stod med ryg