kunna, men om patienten icke vill lemna sitt eget biständ, kan det ej slutas väl. Jolks beledsagade dessa ord med en högst nedslagen atbörd. — Finns det ingenting som hjelper? tror ni ej att ombyte af luft skulle gagna? Hvilken ryslig sjukdom! utropade jag. Han log mystiskt, blickade nedåt och skakade på hufvudet med minen af en likbjudare. — Vi kunna knappt kalla det för en sjukdom, miss Nuthyn. Jag betraktar honom som om han blifvit förgiftad. Jag kände och uttryckte äfven vid dessa ord en djup förvåning. — Han har fått en för stark dosis af opium. Ni vet att han har för vana att taga in opium. Han tager det i landanum, han tager det i vatten, han tager det — och detta är det farligaste af allt, han tager det i fast form, i pastiljer. Jag har kännt folk som tagit in opium mättligt, och äfven dem som tagit det till öfverdrift, men de ha alla varit noga med att taga en bestämd qvantitet. Det är just detta jag sökt lägga på hans minne. — Men kan han ej lägga bort det helt och hållet? frågade jag. (Forts.)