8 äro i allmänhet dunkla och sväfvande och kunna tillämpas på mer än ett förhällande. Den invändningen ligger alltid till hands, att om hon kan säga mig att en förändring vid den eller den tiden inträffat i mitt lif, bör hon älven kunna säga hvad det är för ) en förändring; om hon kan se att en vigtig händelse skall inträffa, bör hon lika lätt kunna se huru denna händelse är beskaffad, o. s. v. Men ehuru hon svarar genast och utan att ett ögonblick betänka sig, äro hennes svar aldrig fullkomligt tydliga och klara, och för än somnambulismen visar sig vara en förmäga som verkligen kan genomtränga det fördolda och på ett öfvertygande sätt afslöja detsamma för menniskan, lärer den nog icke tillvinna sig något allmänt förtroende. Sådan den nu är, beror den för mycket af den frågandes egen smak och hans böjelse för det öfvernaturliga och deraf följande benägenhet att på egna förhållanden tillämpa ett orakelsvar, som kan lika mycket tillämpas på andra. — Då jag in rädde i m:ll Gulotins mottagningsrum, träffade jag en äldre, svartklädd kammarjungiru som bad mig taga plats, medan hon anmälde mig. Jag väntade omkr. 10 minuter då kammarjungirun införde mig i ett halfmörkt rum, anvisade mig en plats till venster om sieiskan, tillsade mig fatta dennas hand samt lemnade rummet. M:ll Gulotin låg på högra sidan i en fåtölj, jag satte mig på stolen bredvid och fattade hennes hand samt bad henne säga mig något ur senare delen af mitt förflutna lif. Hon svarade genast att för omkring ett år sedan hade jag ombyti lefnadsyrke. Detta öfverensstämde fullkomligt med verkliga förhållandet, och såväl vid denna som nästa håga ingick hon dessutom i detaljer, som sullkomligt passade eller kunde passa in på mina förhållanden. Slutligen frågade jag henne på hvad sätt jag skulle dö. Hon dröjde en stund med svaret, men sade slutligen att min dödsstund vore så långt vflägsen, att hon omöjligen kunde se den, hon kunde endast säga att jag skullo uppnå en hög ålder. Efter hvarje svar, som uttalades mycket långsamt och tydligt, frågade hon: Åförstar n2-. Ester scancens slut frågade kammarjungfrun, då jag åter kom ut i mottagningsrummet, om jag icke önskade tala med hennes mademoiseile-. Jag önskade det lifligt. och blef efter 10 minuters förlopp åter införd till henne. M.ll Gulotin, som under stancen varit mycket blek, var nu mycket röd, och ba min tråga huru hon befann sig, svarade hon att hon var något trött, men mådde för öfrigt fullkomligt väl. Om sitt tillstånd under den magnetiska sömnen, i hvilken hon sjelt försätter sig, sade hon sig icke känna något, men hon ser hvad hon beskrifver i ett aflässet perspektiv, otydligare ju mera det ligger aflägset från det närvarande. Icke heller bade hon någon hågkomst af hvad hon under det somnambula tillståndet yttrat. Då jag omtalade för henne min sista, kanske något obetänksamma, fråga och det i alla händelser åtminstone grannlaga sätt hva på hon besvarade den, log och sade lifligt: då blir ni gammal, tro mig! — M:ll Gulotin är en ung flicka, omkring 20 år gammal, liten till vexten, blond med rikt lockigt hår och har en särdeles mjell, fin hy, men kan för öfrigt icke kallas vacker. IIennes ansigte röjer intelligens och hennes konversation är behaglig. Under det somnambula tillståndet ömsom blundar hon och ömsom blickar hon hastigt och rätt framför sg, aldrig på den person hon talar med. Då hon konverserar, är hennes blick öppen och fri. Då jag steg upp för att taga afsked, räckte hon mig vänligt sin hand och sade: Au revoir, min herre; jag kommer kansko till Sverige, och då vet jag att ni besöker mig. Detta är väl det högsta man kan säga, ty kunna I I I i Oordningarne i Norrbotten. Från Luleå skress d. 22 sistl. Sept.: Till förekommande af vidare oordningar bland kanalarbetare och infödingar hafva omkring 70 man soldater af Norrbottens fältjägare blifvit sända till Öfver-Luleå och förlagda på särskilda stationer. Kårchefen öfverstlöjtnant v. Rehausen afreste sjelf till stället d. 10. Rykten om nya uppträden mellan arbetarne och truppen hafva visserligen afhörts, men synas alltför osannolika att kunna bekräftas. Linna borealis. I Skara Tidning för d. 30 sistl. September skrifves: Såsom anmärkningsvärdt för årstiden förtjenar omnämnas, att för red. förevisats exemplar af den täcka skogsblomman Linnea, i dessa dagar plockade på Åkedals egor. Den vackra väderleken har sålunda lockat den lilla växten att blomma för andra gången i år. Ko gl. teatern. En brefskrifvare från Stockholm berättar: Kongl. stora teatern tillrustar nu som bäst uppförandet af det nya svenska sorgespelet Sten Sture den yngre, och hoppas hatva det så snart färdigt, att rikets ständer d. 16 d:s dermed kunna helsas välkomna till Stockholm. Om nämnda nya stycke, som man bl. a. vill tillskritva prins Oscar, nöres både godt och ondt, men dock tyckes det förra vara ötvervägande. I ew enkelt men värdigt språk, utan en större bildrikedom, skildrar det striden mellan Sturefamiljen, folkets representant, och erkebiskop Trolle, rehresentant på en gång för prelaterna och aristokraterna, samt slutar med Sten Stures död efter slaget vid Bogesund. Flera vackra scener förekomma, och om icke författarens styrka räckt till att fullt värdigt skildra Sten Sture, Gustaf Wasa, Christina Gyllenstjerna m. fl, så har han dock gjort tillräckligt för att intressera åskådaren för de fosterländska bilderna. Icke mindre än 26 personer uppträda handlande i stycket. Förnämsta rolerna innehafvas af hr Swartz såsom Sten Sture, ir Elmlund som Gustaf Wasa, hr Broman som Erik Trolle, hr IIanson som Gustat Trolle . etc. Frantimmersrollerna äro mera underordt nade; de utföras af m:ll Åberg som Christina Gyllenstjerna, fru Swartz som Anna Sture,