Göteborgsposten – 2 oktober 1865, sida 2

—T— o 2äk Y1 YD1LIKC pugrundvaålen saf en annexion mot ersättning i klingande mynt redan gjort betydande framsteg, men sdet franska bladet tror likväl icke, att annexionen skall kunna, oaktadt de tyska stormakternas enhet, genomföras. I Lauenburg har Bismarck sagt till honom uppvaktande embetsmän: J skolen finna den nya regeringen mildare inåt, men hårdare utåt, än den förra. — I detta af Preussen nyförvärfvade hertigdöme hafva vid hyllningen många ordensutdelningar egt rum. Konung Wilhelm skall hafva stadfästat ridderskapets privilegier. Preussiska regeringen har i dessa dagar genom sin officiösa organ Der Publicist afgilvit en särdeles märklig antydan om det mål hon satt tör sina äregiriga strätvanden. Preussen måste herrska i Tyskland ända till Mainfloden, säger nämnda tidning, och för att fullständiga sin tanke, tillägger hon: Preussen bör icke bry sig om oppositionen i dessa små tyska lagstiftande församlingar, hvilka alltid äro så pratsamma, fastän de aldrig vilja göra några uppoffringar. Preussen måste åtminstone flytta sitt militära herradömes gränser till Mainfloden. Om det är omöjligt, att i detta hänseende bli ense med Österrike måste gränsskälen flyttas, äfven om vi skulle föra krig med kejsarriket. Föremålet för vår politik är Tysklands uppgående i Preussen, och just derigenom Preussens förvandling till Lyskland. Det är omöjligt att föra ett tydligare språk, och de mindre tyska staterna böra nu kunna inse, hvad som väntar dem. Kabinettet i Berlin har uppställt Tysklands itudelning såsom målet för sina sträfvanden, hvarför det ock önskar att komma i besittning af den af Mainfloden bildade linie, som är gränsskälet mellan den schwabiska racen och de folkslag, som man i motsats till den kallar de verkliga tyskarne, de äkta Teutonerna. Alltså: intet Mecklenburg, intet Oldenburg, intet Hannover, Sachsen, Nassau, Anhalt, Reuss eller Lippe, mon deremot ett stort Preussen af mer än 30 mill. menniskor, som sträcker sig från Jutland och Östersjön till Badens, Wirtembergs, Bayens och Österrikes nuvarande gränser. Man måste medge, att det här gäller en högst vigtig sak, fastän den at Preussen önskade territorialutvidningen beslöjas litet derigenom, att den endast framträder som en fordran på ett blott militäriskt öfverbefäl. I Österrike råder f. n. förbistring, och det är svårt att säga, huru det hela skall der utveckla sig; dock kan man af manifestets emottagande i de olika provinserna göra sig någon föreställning om, hvad man kan vänta, då samtliga landtdagarne mot årets slut sammanträdt för att behandla den statsrättsliga frågan om manifestet. I Ungern anser man erkännandet af 1848 års författning vara en afgjord sak, och det skulle vara en tullkomlig illusion, om man antoge, att landtdagen i Pesth skall göra betydande eftergitter till förmån för helstaten. Siebenbirgen och Kroatien betrakta med misstänksam blick den ungerska landtdagen. I Böhmen höja czeckerna sin röst och begära eftertryckligt återupprättandet af den böhmiska kronans forna anseende. Denna krona skall enligt deras önskan träda i samma förhållande till den gemensamma staten som den ungerska Stetanskronan. En central landtdag för Böhmen, Mähren och Schlesien är det minsta de fordra. Men de tvenne sistnämnda provinserna vilja ej veta något deraf. Både i Mähren och Schlesien äro eneckerna i en betydlig minoritetet, och der råder ett glödande hat mellan dem och den öfriga befolkningen, hvilket den forna regeringen funnit det för sig fördelaktigt att underblåsa. I Polen stå polackarne och ruthenierna skarpt emot hvarandra. De sistnämnda äro afgjorda motståndare till det federalistiska manifestet. Att de tyska arfländerna äro fientligt stämda emot detsamma, visar sig med hvarje dag tydligare, ty i en punkt äro centralisterna och avtonomisterna tullkomligt ense, neml. deri att man icke kan sråntaga länderna åtnjutandet af deras författningsenliga rättigheter, derför att ett enskildt land icke vill deltaga i den lagstiftande församlingens arbeten. I Wien, Steiermarken och Ötra Österrike är förbittringen isynnerhet mycket stor, och den åsigten gör sig öfverallt gällanle, att den österrikiska regeringen inlåtit sig på ett mycket farligt experiment. Ingen menniska, och regeringen kanske minst af alla, skulle derför kunna säga, hvad som skall bli if hela denna förvirring. Oaktadt denna lanlets brydsamma ställning, anser Times, att )sterrike, huru djupt det än sjunkit, ännu var i sin makt, att, såframt det uppriktigt försonar sig med Ungern, skaffar sig Venetien rån halsen, reducerar sin armå och inför en iberal tulltariff, undvika alla de faror, som rota det, och intaga sin forna ställning i Europa. Morning Post vill veta, att Frankrikes rupper i Rom skola med det snaraste börja utt efter hand utrymma Rom samt koncenrera sig 1 Civita Vecchia och annorstädes, ör att så småningom återvända hem. Den f, ista truppafdelningen begifver sig af vid den s