Göteborgsposten – 2 oktober 1865, sida 1

Jag hade öppnat boken och hunnit slå reda på bokstäfverna II, då jag hörde steg utanför dörren, hvilken öppnades något litet. Jag hörde lady Knollys, som lyckligtvis stannade innan hon trädde in, yttra några ord innan hon trädde in, alltjemt med handen på låsvredet. Liksom fru Blåskägg måtte stängt dörren till skräckkammaren vid sin mans ankomst, lade jag ihop boken och sprang till en aflägsen vrå af rummet, der kusin Knollys träffade mig i en mystisk sinnesrörelse. Angående hvilket annat ämne som helst skulle jag utan tvekan frågat kusin Monica, men i detta afseende var jag stum. Jag misstrodde mig sjelf och fruktade för min förargliga vana att rodna. Jag visste att jag skulle se så rysligt förlägen ut och bli så upprörd och besynnerlig, att hon skäligen kunde tro det jag skänkt honom mitt hjerta helt och odeladt. Efter den lexa jag fått och den lätthet hvarmed jag skulle kunnat bli upptäckt då jag öppnade adelskalendern, kan man lätt inse att jag aldrig vågade mig i närheten af denna tjocka grymma bok, hvilken egde hemligheten i sitt förvar, men som ej ville uppenbara den utan att kompromettera mig. I detta tillstånd af plågsam ovisshet skulle jag ha varit tvungen att lemna klverston, hade ej kusin Monica af fri vilja tagit mig ur mina inbillningar. Qvällen före min afresa satt hon hos oss i vårt rum, inbegripen i ett vanligt afskedssamtal. — Och hvad tycker ni om Ilbury? frågade hon.