Göteborgsposten – 2 oktober 1865, sida 1

mig sjelf och stampade i golfvet samt gaf mig sjelf ett litet slag på kinden. Jag kan ej gå ner — jag är färdig att gråta — jag önskar att jag kunde återvända till Bartram på ögonblicket. Jag rodnar ju alltid, och jag önskar att dender oförskämda kapten Oakley låge på sjöbotten. Jag tänkte måhända mera på lord Ilbury än jag sjelf visste om, och jag är säker på att om kapten Oakley ankommit denna dag skulle jag behandlat honom på ett oförsvarligt frånstötande sätt. Oaktadt den olyckliga händelsen med rodnandet, förflöt den återstående tiden af vårt besök mycket lyckligt för oss. Ingen som ej sjelf har erfarenhet deraf kan tänka sig huru förtroligt ett litet sällskap som vart kan på en kort tid bli på ett landställe. Naturligtvis kan ej en ung dam med förstånd det ringaste bry sig om en person af motsatta könet tills hon är säker om att han åtminstone börjar tycka om henne mera än allt annat i verlden; men jag kunde icke förneka att jag älskade få veta mera om lord Ilbury än jag då visste, Det låg en kalender öfver Englands adel i sitt lysande skarlakansröda omslag på bordet i salongen. Jag hade många tillfällen att rådfråga denna men kunde aldrig få mod att göra det. För en erfaren person skulle detta varit några få minuters affär, men under dessa minuter, hvilken törskräcklig själsspänning, hvilken fara att upptäckas! En dag då allt var lugnt fattade jag mod och gick, ehuru med klappande hjerta, fram till bordet.