Göteborgsposten – 30 september 1865, sida 1

dylik disharmonisk konsert för bleckinstrument? Säkert är, att för de i närheten boende, särdeles om de äro sjuka, sjukliga eller af nervöst temperament, dessa etthundradefyrliosura trumpetstötar om dygnet äro lika myeket källan till förargelse och obehag, som do saklöst kunde borttagas eller åtminstone betydligt inskränkas, utan att samhället derföre skulle löpa någon fara eller förlora något i säkerhet. Hr Gandelius fortfar att uppvakta publiker. med nya operor, och under veckan ha Mozarts Trollslojten och Don Juanefterträdt hvarandra. Utförandet al den förra operan har varit åtskilligt bättre än af den senare, i hvilken högst få at de uppträdande torde ha varit på sin plats. I kostymer utvecklar hr Gaudelius ännu större lyx än under förra sejouren. Allting är nytt och propert, inga gamla förlegade teaterpaltor; den enda som vi funnit vara nog tarfligt ekiperad var mohren i Trollflöjten, men så spelade och sjöng (:) han också derefter. — Ett oblidt öde har hvilat öfver hvarje spektakelafton, då m:ll Emma zum Busch tänkt att insinuera sig i publikens bekantskap. Skulle denna alltid så plötsligt påkomna opasslighet möjligen härröra derifrän att den unga sångerskan icke anser sig passa för vår scen, eller hvad är orsaken till att hon upprepade gånger passat för allt uppträdande. Må hon icke vara buskablyg, vär publik är mild och öfverseende mot nybörjare, derpå har den under den nyligen började säsongen redan gifvit många bevis. Dessutom känner en stor del af publiken henne redan au fond, d. v. s. från 1:sta radens fond, der man första spektakelaftonen hade det nöjet att observera henne i sällskap med systern, fru Leinauer. Med anledning af hvad som passerat, eller rättare icke passerat, skulle man eljest tro att hela den första dramatiska och ungdomliga sångerskan från Mantii konservaorium i Berlin vore en myth, en tantasmagori, ett idealt foster af en uppspelt impressarioantasi, men att detta icke är fallet, derpå ha vi, som sagdt, haft ögonskenliga bevis. Måte den unga damen, hvilken lärer vara i besittning at en präktig röst, icke längre sortfaå att vara ett abstrakt begrepp, i så måtto itt hon abstraherar ifrån att låta publiken njue deraf. I Skeninge måtte det gå hett till under köldarne ibland. Vi sluta dertill at följande akoniska men målande skildring af en picknick derstädes, som ordagrann stod att läsa sista Jönköpingsbladet: I Skeninge har varit bal; glädje, damm och hampagneängor hafva stått högt i tak — och herarne sutit i knäet på damerna. Arma Skeningeboar! Med hågkomsten f ett gammalt ordspråk: Gud bevare oss för åra vänner! torden J vid genomläsandet härt ha skäl att med Fredman utropa: Tockia baler göra vår ruin!