Göteborgsposten – 29 september 1865, sida 1

——— sk— —— — anledning af skarpskyttarnes söndags-exercis, samt anhöll att clerus ville tillsätta en redaktionskomite för utarbetandet af denna petition. Biskopen föreslog härtill förslagets upphofsman lektor Rosenius och kyrkoh. J. A. Berg. Biskopens äsigt om dessa herrars lämplighet delades af den närvarande majoriteten. Rontraktsprosten Lindskog anhöll å presterskapets vägnar att hr biskopen, innan denna märkliga petition till K. M:t afginge, ville på densamma fästa sina blickar, hvilket af hr biskopen benäget utlofvades. — Sedermera uppdrogs åt hr biskopen att underteckna petitionen samt afsända den. Frågan om förhållandet till lekmannapredikanter företogs derefter. Hr biskopen framställde en karakteristik och historia ötver lekmannaverksamhetens natur och förklarade, liksom vid ett töregående tillfälle under mötet, att de underrättelser om lekmannaverksamheten som från åtskilliga håll af landet ingått varit at natur att väcka farhågor för densamma, och att det vore bäst om presterskapets egen verksamhet gjorde lekmannaverksamheten öfverflödig. Angående missionsverket lemnade hr biskopen den underrättelse att de prester som mottaga gåtvor till missionsverket kunna insända desamma till missionssällskapet i Stockholm, hvilket åter sänder dem till det evangeliskt-lutherska missionssällskapet i Leipzig. Från Stockholms prestsällskap hade inkommit förslag till underd. framställning till K. M:t om upphörande af skyldigheten att från predikstolarne uppläsa kungörelser, något som menligt inverkade på det andliga lifvet inom församlingen. Förberedande komitö(en hade föreslagit att åtskilligt skulle ändras i framställningen, och beslöts nu att till hr biskopen skulle öfverlemnas att i presterskapets namn underteckna och till K. M:t insända densamma. Sedan en mängd ekonomiska ärenden blifvit afgjorda, afslutade hr biskopen mötet med tacksägelse till preses, kontraktsprosten Lindskog, till orator, lektor Rosenius, till predikanterna vid mötet och till notarierna, utnämnde till preses vid nästa möte lektor Rosenius samt till predikanter kyrkoherdarne Berg, Svedmark och Fr. Lindskog, och sade derefter mötets medlemmar farväl i ett varmt, formanande och uppmuntrande tal. Sedan välsignelsen blifvit läst och en psalmvers alsjungen, uppträdde domprosten d:r Wieselgren med ett tacksamhetstal till hr biskopen. I ett inspireradt föredrag visade han huruledes svenska kyrkan, då den uppnått 50 talet i hvarje århundrade, varit utsatt för någon kris, ur hvilken den för hvarje gång sått alltmera segrande, blott den ej låtit rektionen få makt med sig, På samma sätt hade det varit med staten, och så skulle det nu älven gå med lutherska kyrkan i den nuvarande krisen liksom med staten vid den förestående reformtörändringen, blott de taga g tillvara för reaktionen. Tal. afslutade sitt röredrag med att nedkalla välsignelse öfver den vördade biskopen. Man har gjort oss uppmärksamma på, att lektor Sundströms yttrande vid disputationsakten i Onsdags blifvit i tidningen något knapphändigt resereradt. Med anledning deraf, och då lekt. Sundström på ett särdeles grundligt sätt vände sig mot just en af hufvudpunkterna i hr Lindskogs afhandling, skola vi söka att något tydligare återgifva grundtanken i hans rande. — Lektor Sundström yttrade: utt ett under äl är något, hvaröfver man und:ar, något, som man cj begriper. Ar detta sannt, så innebure det en moträgelse att, såsom afhandlingens författare gjort, söka prestera bevis för möjligheten af, hvad han sjelf förklarat för ett under, nemligen af Guds menniskoblifvande i Kristus. Ett under kan icke bevisas. Således, ett af de tu: antingen är Guds menniskoblifvande i Kristus ett under och i följd deraf dess möjlighet obevislig, eller ock låtor det sig bevisas och upphör då at vara ett under, i hvilket senare fall preses må se till, huru det går med hans påstående, utt utan undret är all Christendomen omöjlig. Korrespondens från Köpenhamn. PD 27 OHFÄ,HheA