Göteborgsposten – 27 september 1865, sida 2

Fran Utlandet. Den politiska verlden lefver s. n. under den oangenäma tryckning, som är så vanlig, då man der befinner sig inför annalkandet af något vigtigt beslut, hvars följder man ännu ej hunnit beräkna, och då statsmännen ännu öfverväga och tveka om, huru någon intrasslad fråga skall kunna lösas. Det är otvifvelaktigt, att det är den i sig så lilla, men genom sin principiela betydelse så stora frågan om de dansk-tyska hertigdömenas öde, som skapat denna afvaktande oro i den politiska verlden. Medan detta tillstånd fortvarar, är man mestadels inskränkt till ryktenas och gissningarnes politik, och kan man ej idka den i stort, är den töga intressant. En vigtig omständighet under dessa dagar är dock den från England ingående underrättelsen om, att man der börjar bli bekymrad för lord Palmerstons helsotillstånd och isynnerhet för de täta giktanfallen, hvilka förhindra honom från att deltaga i landets styrelse. Det är säkert, att om döden bortryckte denne statsman, skulle betydande förändringar försiggå inom Englands inre politik. Manchestermännen äro verkligen ock redan framme, för att i tid bearbota opinionen för sig eller sina kandidater, i det de bygga sig sjelfva piedestaler i gruset af den gamles tvinande ära. Bright framställer old Pam såsom reformfrågans nästan ende motståndare och vill härmed draga allmänna opinionens förbittring ned öfver oldingen, så att, cå gikten tvingar honom att abdikera, Manchester-partiet skall hos allmänheten ha tillräckligt stöd, för att kunna inträda som mujoritet i kabinettet, och det säges redan nu ganska öppet, att Palmerstons efterträdare måste bli Gladstone. Man nämner visserligen bredvid honom Russell, men detta är väl i ordets egentliga bemärkelse en succcs destime, den lille reformvänlige Russell härigenom beredes, på det han icke må stötas alltför bårdt för hufvudet och undandraga de intrigerande Manchesterherrarne sitt icke ringa stöd. Men äfven dessa senare ha skäl att icke se framtiden så alldeles molnfri. De veta neml. att under drottning Victorias regeringstid ha de aldra bästa chancerna för sig; men drottn. Victoria sjelf är ej mera samma mäktiga monark som förut. IIennes makt grundade sig på den oskrymtade och uppriktiga tillgifvenhet, som engelska folket för henne hyste. Denna tillgitvenhet är nu på upphällningen, och man kan i de smärre engelska tidningarne få se ganska märkliga bevis härpå. Så t.ex. innehåller Public Öpinion en artikel, hvari det bl. a. heter: Den tid är kommen, då ingen falsk delikatess eler förevänningen af att hysa en sympati, hvilken lessutom ovilkorligen med hvarje dag blir mindre, kan förhindra nationen från att offentligt uttala, hvad som säges enskilt nästan öfverallt, neml. att drottninsens af England uppenbara åsidosättande af sina pliger är kränkande för hennes karakter och skadligt ör landet. Man har rätt att vänta, det drottningen, om är den första öfverhetspersonen i denna stora republik, skall liksom hvarje annan öfverhetsperson söra sin pligt. Hon betalas, och betalas väl derför, ch hon har ej större rätt att försumma den, än nåON annan, af staten aflonad embetsman. Om den terrskande suveränen vore en man, skulle man ej i n månad fördraga ett sådant sakernas tillstånd, men erför att tronen beklädes af en dame, hafva vi nu ålt det i fyra år. Vi ha tålt det i den förhoppning, tt drottningen skulle så småningom åter börja tänka på ina pligter mot England och verlden. Men det har hon cke gjort och tyckes ej heller ha för afsigt att göra et. Utom det att hon bevistat några nästan hednika fester till ära för prinsgemålens minne, har drottingen dragit sig tillbaka från hvarje umgänge med ina undersåter. Det är för tokigt. Nationen börjar li utledsen vid Alberts statyer och minnesskrifter om onom, så att drottningen kan deraf finna, att natioens missnöje med hennes afsöndring från verlden llochmed skadar den mans minne, för hvars skull on framhärdar på denna olycksbringande väg. Det svärsmälta sanningar, och de sägas med stor smärta. igen nation är mera lojal än den engelska, och inen herrskare har varit mera älskad och ärad än ottningen. Det finnes utan tvifvel personer, som ga henne, att förhållandet är oförändradt. Men de o icke drottningens bästa undersäter eller bästa inner. Smickrarne, antingen de äro demokratiska ler aristokratiska, äro hennes värsta fiender. Och n någon försäkrar drottningen, att hon ej förlorat n gamla plats i folkets hjertan genom att öpit fåreara-sna NAÅ4UA Sno fem ppor h