Göteborgsposten – 26 september 1865, sida 2

bud efter oss och förklarade, till vår stora tillfredsställelse, att han gaf sitt samtycke till vår utflykt samt önskade oss en lycklig resa. VII. Elverston och dess innevånare. Milly och jag åkte sålunda följande dagen öfver Feltrams ojemnt stenlagda gator. Vi sågo min graciösa kusin rökande med en person som liknade en groom, utanför dörren till ett värdshus i Feltram. Jag drog mig tillbaka då vi passerade och Milly stack ut hufvudet genom fönstret. — Ninsann, sade hon skrattande, håller han ej tummen jå näsan och sätter upp sitt lillfinger på samma sätt som han gör med gamla Wyat-PAmour, du vet; och du kan vara säker på att han sagt något lustigt, ty Jim Jolliter stod och skrattade, med pipan i handen. — Jag Önskar att jag ej fått se honom, Milly. Det förefaller mig som om det vore ett elakt omen. Han ser alltid så elak ut, och jag vågar påstå att han önskade oss någon ondt, sade jag. — Nej, nej, du känner ej Dudley; om han vore förargad, kunde han ej säga någonting skämtsamt; nej, han är ej förargad, han endast låtsar sig vara det. Den trakt hvarigenom vi passerade var mycket vacker. Vägen förde oss genom cen trång och skogbeväxt dal.