Göteborgsposten – 26 september 1865, sida 2

dandet att korrigera hennes språk — måste utbrista i ett hjertligt skratt. Jag måste dock bekänna att Milly i vissa vigtiga punkter var i väsendtlig grad reformerad. Hennes klädning var, om den ock ej var sashionabel, åtminstone ej längre löjlig. Jag hade öfvat henne att tala och skratta lugnt och med måtta; för öfrigt litade jag på det öfverseende, hvilket, som jag tror, alltid är lättare att erhålla och mera uppriktigt menadt af väluppfostrade personer än af folk med bristande uppfostran. Kusin Monica var utgången då vi anlände; men vi funno att hon ställt i ordning ett rum med två sängar åt mig och Milly, en anordning hvarmed vi voro mycket belåtna. Mary Quince hade fått sin plats i toilettrummet bredvid värt. Vi hade just börjat vår toilett när vår värdinna inträdde, såsom vanligt vid mycket glädtigt lynne, samt välkomnade och kysste oss båda gång på gång. Hon var utomordentligt förtjust öfver att hon förekommit hvarje möjlighet eller förevänning för att hindra vär resa och yttrade på sitt vanliga oförbehällsamma sätt intör Milly sin tanka om onkel Silas lika fritt som hon brukat göra till mig om min fader. — Jag trodde ej att han skulle låta er komma utan en strid; och om han velat sätta sig deremot, skulle det ej ha varit lätt att få er ut af denna förtrollade grund, der den gamle fruktansvärde trollkarlen thronar i midten. Jag menar Silas, er far, mitt barn. Uppriktigt sagdt, liknar han ej mycket Michael Scott?