Göteborgsposten – 26 september 1865, sida 1

Milly fann mig allena, ej förskräckt men blott förargad. Jag hade beslutat att beklaga mig för min onkel, men adjunkten var fortfarande hos honom, och då han gått hade jag återhemtat min kallblodighet. Min fruktan för onkel Silas hade återkommit. Jag befarade att han skulle behandla hela saken blott som ett skämtsamt galanteri. Derföre beslöt jag, med Millys samtycke och med den tröstande öfvertygelsen att han fatt en lexa och skulle betänka sig två gånger innan han upprepade sin oförskämdhet, att låta saken stå på samma punkt der den stod. Dudley var förargad på mig och visade sig, till min obeskrifliga lättnad, högst sällan; men då han någon gång gjorde det var han tyst och tvär. Jag lefde i det angenäma hoppet att han skulle resa ifrån oss, och Milly trodde att detta skulle inträffa inom få dagar. Ehuru min onkel hade sin bibel i hvilken han kunde söka tröst, tror jag dock ej att det kunde vara angenämnt för denne gamle rous-, om han också var en omvänd sådan — denne fordom fashionable man med förfinade vanor — att se sin son växa upp utan all uppfostran; ty hvad han än måtte ha tinkt om hans naturanlag, måste han ha funnit huru rå och tölpaktig han var. Jag försöker att återkalla det intryck jag då för tiden erfor af min onkels karakter. Dunkel och otydlig var min förestillning om honom och så är den ännu idag. Jag började märka att han var hvad Mary Quince brukade kalla sasligt underlig samt att han var en smula sjelfvisk, kinkig och retlig. Han brukade från Liverpool få några delikatesser. Han drack Claret och