Göteborgsposten – 25 september 1865, sida 1

amåleende som han förmodligen trodde vara alldoles oemotståndligt. Jag är en af dessa olyckliga personer som alltid rodna då de mest önska att visa sig likgiltiga, och äfven denna gång kände jag till min outsägliga förtviflan rodnaden uppstiga på mina kinder och tillochmed glöda på min panna. Jag såg att han märkte denna endast skenbara yttring af en känsla, som det var mig till den grad motbjudande att ens tänka på att jag, på samma gång uppretad mot mig sjelf och mot honom, ej visste huru jag skulle uttrycka mitt förakt och min förbittring. Misstagande sig om orsaken till min förlägenhet, smålog mr Dudley Ruthyn mildt och med ett odrägligt sjelfbehag. — Uen det är något, flicka, som jag måste ha i utbyte. Ni vill väl ej att jag skall vara olydig mot guvernören? Ni kan väl ej vilja det? Jag slungade en blick på honom som jag hoppades skulle stäfja hans oförskämdhet; men jag kände den förargliga rodnaden tilltaga värre än någonsin. — Ni är vacker, Maud, mycket vacker, utropade han med stigande entusiasm. Jag vet ej hvad som kom öfver mig härom aftonen då guvernören sade att jag skulle kyssa er; men nu skall ni, fördöme mig, ej förvägra mig det; jag skall ha en kyss, slicka, i trots af din rodnad. Han hoppade ned från sin upphöjda plats på bordet och gick emot mig med ett förhatligt småleende och armurne utsträckta. Jag greps af ett riktigt raseri och beredde mig att göra motstånd. (Forts.)