Göteborgsposten – 22 september 1865, sida 2

Jag skulle ha velat gifva mycket för att säga honom huru förhatlig jag tyckte honom vara. Sannolikt skulle han likväl ej ha trott mig. Kanhända han föreställde sig att ladies affekterade ett utseende af likgiltighet och motvilja för att dölja deras verkliga känslor. Jag hvarken säg på honom eller tilltalade honom när jag kunde undvika det, men då detta ej kunde ske, gjorde jag det alltid så kort som möjligt. För att göra honom rättvisa, tycktes han likväl ej hafva något begär efter vart sällskap och syntes aldrig finna sig rätt väl i detsamma. Jag finner det svärt att skrifva fullkomligt opartiskt tillochmed om Dudley Ruthyns personliga utseende; men jag bekänner att hans anletsdrag voro behagliga och hans gestalt rätt vacker churu något fetlagd. Han hade ljusa polissonger, ljust hår, rödlätt hy samt mycket vackra blå gon. Så till vida hade min onkel rätt; och om han varit fullkomligt gentlemanlik, borde han verkligen i mången kritikers ögon ha gällt för att vara en vacker karl. Men det fanns denna afskyvärda blandning af mauraise honte och oförskämdhet, tölpaktighet och sjelfbelåten het i hans hållning och ansigtsdrag, som förvandlade hans vackra utseende till en fulhet mera odräglig än om den legat i anletsdragen; hvarjemte någonting vulgärt låg i hans drägt, hans sätt att föra sig och tillochmed i hans gång, hvilket skimds bort allt det vackra som fanns i hans figur. Om man lägger allt detta tillsammans med dessa förskräckliga misstankar som gång efter annan hus mig vaknade med förnyad styrka, så skall man förstå de blandade känslor af förargelse och vedervilja hvarmed jag