Göteborgsposten – 22 september 1865, sida 2

och guvernören befallde mig att lemna rummet, hvilket jag var glad att få göra; sedermera gjorde de upp sina suker på tumannahand. Milly kunde ej kasta det ringaste ljus öfver äfventyren vid Scarsdalekyrkan och hnowl, och jag blef fortfarande lemnad i tvifvelsmäl, i hvilka sannolikheten än lutade åt ena än åt andra hållet. Men på det hela taget kunde jag ej frigöra mig från de misstankar som beständigt återkommo och mycket envist utpekade Dudley såsom hjelten i dessa förbatliga scener. Besynnerligt nog kände jag mig likväl nu mindre viss i denna punkt än jag gjorde vid första åsynen at honom. Jag hade börjat hysa misstroende till mitt minne och befarade att jag latit fantasien bedraga mig; men en suk kunde ej vara tvifvel underkastad, nemligen att mellan den person som i mitt minne stod i ett så obehagligt samband med dessa scener och Dudley Ruthyn fanns en slående om ock möjligtvis endast en generell likhet. Milly hade säkerligen rätt i hvad hon sagt om att onkel Silas gifvit Dudley förebraelser för han försummade oss, ty vi sago honom hädanefter oftare. Han var jå samma gang skygg, oförskämd, tölpaktig och iubilsk — en i allo högst odräglig varelse. Ehuru han emellanåt roduade och stammade och aldrig för ett ögonblick var obesvårad i min nirvaro, fanns det likväl till min outsägliga vedervilja en sjelfbelätenhet i hans mantör och ett slags triumf i hans blickar, som mycket tydligt sade mig huru tillfredsstiäld han var beträttande naturen af det intryck han gjorde på mig.