Göteborgsposten – 22 september 1865, sida 1

bifall från min sida under hans ståtliga loftal Jöfver sin son samt att han blef stucken öfver min tystnad. Efter en kort paus yttrade han: — Jag har sett något af verlden i mina dagar, och jag kan utan att vara praktisk säga, att Dudley är ämnet till en fullkomlig engelsk gentleman. Jag är blind — naturligtvis måste hans uppfostran kompletteras; ett år eler två af goda föredömen, sträng sjelfviskhet och godt sällskap behöfs. Jag endast säger att han utgör ämnet till en sådan. Här uppstod en ytterligare paus. Och säg mig nu, mitt barn, hvilka äro de der erinringarne från — från — hur var det stället hette? — Scarsdalekyrkan, kompletterade jag. — Ja, Scarsdalekyrkan och Knowl — hvad hände er der? Jag berättade så godt jag kunde mina äfventyr vid dessa ställen. — Godt, lilla Maud, äfventyret vid Scarsdalekyrkan är neppeligen så förskräckligt som jag väntade, sade onkel Silas med ett kallt småleende, och jag inser ej hvarföre han, om han verkligen varit hjelten härvid, skulle skygga tillbaka för att erkänna det. Jag skulle det icke, det vet jag. Och jag kan verkiigen ej säga om det derlil la sällskapet i Knowls park skulle förskräckt mig mycket mer. En dame väntande i ekipaget med två eller tre rusiga unga män. Hennes närvaro tyckes mig vara en garanti för att intet ondt var menadt; men champagnen är själen för alla upptåg, och ett krångel med skogvaktarne