Göteborgsposten – 22 september 1865, sida 1

den naturliga följden. Det hände mig en gång — för fyrtio år sedan, då jag var en vild ung sälle — ett af de värsta äfventyr hvari jag deltagit. Och onkel Silas gjöt litet eau-de-cologne på snibben af sin näsduk och fuktade dermed sina tinningar. — Om min gosse varit der, så försäkrar jag er — ty jag känner honom — att han skulle säga det med ens. Jag föreställer mig att han snarare skulle skryta deraf. Jag vet honom aldrig ha yttrat en osanning. När ni lärt känna honom någuvt litet, skall ni medgifva detta. Med dessa ord lutade sig onkel Silas tillbaka utmattad, hällde något af sitt eau-de-cologne i sina händer, nickade ett farväl åt mig och tillönskade mig i en hviskning godnatt. — Dudley iär kommen, hviskade Milly, i det hon tog mig under armen då jag kommit ned i förstugan. Men jag bryr mig ej om det; han ger mig aldrig någonting, men ändock får han pengar af guvernören, så mycket han vill ha, då jag aldrig får en sexpence. Det är en skam! Det tycktes sålunda ej råda stor syskonkärlek mellan enda sonen och enda dottern af den yngre Ruthynska linien. Jag var nyfiken att erfara allt hvad Milly kunde säga mig om denne nye innevånare på Bartram-Haugh och Milly var meddelsam utan att dock hafva mycket att berätta; men hvad jag af henne förnam tjenade till att stärka det oangenäma intryck jag sjelf fått af honom. Hon var