återgaf detsamma så värdadt, som man under sådane omständigheter kunde begära, dock torde vi med anledning deraf till ett annat tillfälle böra uppsjuta vårt omdöme om denna primadonna. En viss böjelse för att hvad fransmännen kallar chevrotera, eller dallra på rösten, torde dock kunna anmärkas såsom i någon mån störande intrycket at en eljest bebehaglig röst. Priset för aftonen tog mill Iolland såsom Susanna, hvars roll såval hvad sång som spel beträffar af henne utfördes med ett lif och en abandon, som äfven af publiken senterades. M:ll Cuntler som Cherubinsjöng sitt parti rent osh musikaliskt, men förmådde icke åt rollen gifva den poetiskt fina doft, som kompositören nedlagt deröver. Hr Kräan som Figaro: var icke tullkomligt på sin plats, hvaremot hr Serpentin särdeles i 3:dje akten sjöng gretvens parti vackert och icke utan nyansering. Hrr Frollop och Fischer-Achten tyllde sina partier hvad sången beträffar på ett utmärkt sätt, hvaremot bådaderas maskering väl kunde gifva skäl till någon anmärkning. De mindre partierna äfvensom körerna torde vara bäst att med tystnad förbigå. Om Fredag lärer Trubadurenkomma att gifvas med hjelte-tenoren hr Hallermeyer som Manrico.