Jag uttryckte mitt vördnadsfulla deltagande. — Ja, jag är beklagansvärd; men medömkan är af ingen nytta, mumlade han i kinkig ton. Jag skickade eftre er för att göra er bekant med er kusin, min son. Hvar är ni, Dudley? En gestalt, sittande i en låg ländstol vid andra sidan af kammaren och som jag hittills ej observerat, reste sig vid dessa ord en smula trögt, likt en man som blifvit styf i lederna efter en dags jagt. I denna gestalt skådade jag nu till min outsägliga häpnad den unge man, som jag mött vid Scarsdalekyrkan samma dag jag gjorde min obehagliga utflykt dit med m:me de la Rougierre, och hvilken äfven varit en medlem af det banditlika sällskap som injagat en sådan skrämsel hos mig i djurgården vid Knowl. Jag förmodar att min förskräckelse var mycket i ögonenfallande. Om jag fått se ett spöke skulle jag ej kännt mig mera bestört eller mindre färdig att tro mina egna ögon. Då jag var i stånd att åter vända mina blickar mot min onkel, såg han ej på mig; utan en glimt af detta småleende hvarmed en fader ser på en son, hvars ungdom och skönhet han beundrar, var hans hvita ansigte vändt mot den unge mannen, i hvilken jag ej skådade någonting annat än en person med hvilken förhatliga och fasansfulla erinringar voro förknippade. — Se så, sir, sade min onkel, vi få ej vara för blygsamma. Här är er kusin Maud, — hvad har ni att säga henne? (Forts.)