vägar, vinna vi likväl understundom i det pittoreska hvad vi förlora genom vanvärd. Kusin Monica förklarade att hon ville gå en genväg öfver parken och möta sitt ekipage på en punkt af vägen dit vi skulle åtfölja henne. Hon tog afsked ar onkel Silas — en ceremoni vid hvilken en kyss äfven utbyttes, utan mycken ifver å någondera sida, såsom jag tyckte. — Nå, flickor, sade kusin Knollys, då vi spatserade fram öfvar gräset i varken, hvad säga ni — skall han låta er komma eller icke? — Jag kan sjelf icke siäga det, men jag tror mitt barn, tillade hon till Milly, att han borde läta er se litet mera al verlden än man kan skåda genom skogarne och snären här på Bartram. De äro mycket täcka liksom ni sjelf, men de äro mycket vilda och blott få se dem. Hvar är er bror Milly? Är icke han äldre än ni? — Jag vet ej hvar han är ... Han är sex år och litet till äldre än jag. En stund derefter då Milly stod och gestikulerade att skrämma några hägrar vid flodstränder u p till flygt, yttrade kusin Monica förtroligt till mig: — Han har rymt sin väg, säger man mig och Gud gifve jag kunde tro det. Ian skall ha gått in i ett regemente som skall til Indien, och bäst vore det för honom. Såg ni honom här före hans fö landsflykt? undiga frivilliga — Nå jag tror ej att förlusten är stor. D:r Bryerly