Göteborgsposten – 16 september 1865, sida 2

arbete skola undvikas. Handel och verksamhet skola erhålla större stadga och säkerhet, alltsom kännedomen om de vilkor, hvilka betinga dem, bli snabbare och noggrannare. Inom den politiska verlden skall den allmänna meningen vinna ökad styrka. Det skall ges mindre tillfälle för statsklokhetens ränker, och hos hvarje folk, der industrien blomstrar, skall en stor mängd personer genom att bilda och utbilda denna mening, bidraga till att bestämma den riktning, hvari regeringens handlingar böra gå. Så länge kommunikationen var långsam och osäker, fanns det i England blott en mycket ringa allmän opinion. Men denna har efter hand utvecklat sig till en makt, och på samma sätt skall, alltsom de olika verldsdelarne sammanknytas genom industriela förbindelser och snabb samfärdsel, den allmänna meningen bli internationel och kosmopolitisk, tills en gång något, som liknar mensklighetens samlade röst, Iskall uttala sig öfver menniskoslägtets gemensamma angelägenheter. Den makt, som uppstår genom snabbt och vidt utbredd samfärdsel, skall förnämligast verka till gagn för industriela samfund. De allena kunna verksamt styra det internationala telegrafväsendets väldiga och invecklade maskineri. Då allt kommer omkring, är telegrafen pressens tjenarinna. och pressen är till hela sitt väsen en folklig institution. Sålunda skola nationerna draga vinst af det maskineri vetenskapen ställer till deras förfogande. Sådana naturmakter som elektriciteten stå hvarken företrädesvis i monarkers eller aristokraters tjenst. De splittra lika lätt en spira som hvarje annan käpp, och de äro lika beredvilliga att fortskaffa det budskap, fattig man får genom sin tidning, som att vidare sända regeringens befallningar eller de råd, handelsfurstarne ha att meddela. Det är redan några dagar sedan telegrafen bragte oss den lakoniska notisen: general Lamoriciere är död. Den man, som sålunda för alltid lemnat sin jordiska verksamhet, har i litvet uträttat tillräckligt, för att förtjena ett eftermäle. Vi skola härnedan kasta en snabb blick öfver hela hans lefnad: Född d. 5 Febr. 1806 i Nantes, blef han år 1830 löjtn. i franska ingeniörkåren. Algier blef snart skådeplatsen för hans verksamhet, och den insigt och tapperhet. som han vid flera tillfällen visade, bragte honom raskt uppåt. Vid zuavkårens upprättande var han redan kapten, öfvertog 1833 ledningen af den första af de a. k. arabiska byråerna, hvilka spelat en så betydande roll i Algeriets förvaltning, blef ännu samma år bataljonschef vid zuaverna, steg 1835 till öfverstelöjtn. och till öfverste 1837 efter belägringen af Constantine, vid hvilken han stått i spetsen för de stormande och sårats af en mina, som sprungit i luften. 1839 återvände han till Paris, men var redan året derefter åter i Afrika, utmärkte sig vid Musaja, blef 1840 generalmajor, 1843 divisionsgeneral och 1845 ståthållare i Algeriet. Lamoricitre hade deltagit uti 18 fälttåg i Afrika, då han i början af 1848 afträdde från denna skådeplats, och han krönte ärofullt sina krigarebedrifter med organiserandet af det lyckligt utförda företaget mot Abd-el-Kader och med de rörelser, som inneslöto emiren från alla sidor och tvungo honom att gifva sig åt hertigen af Aumale. Lamoriciere blef för denna bragd utnämnd till storofficer af Hederslegionen. Förunderliga ödets skickelse! Samma år — 1865 — som den af Lamoriciere fångade lejonemiren anlände ännu frisk och oböjd till Paris, der emottagen med ståt och verkligt feterad, ett blifvande vice konungs ämne, låg segraren Lamoriciere sjuk och döende på sitt slott Procel, nästan glömd af hela verlden, utom af påfven, några legitima furstar och aristokratien i S:t Germain. Sedan 1846 var Lamoriciere medlem af deputerade kammaren och satt på den dynastiska oppositionens bänkar. Under de olika ministerkombinationer, Thiers, Mol och Odilon Barrot, med hvilka dynastien Orlgans försökte att före sitt fall komma jäsningen hos folket att lägga sig, var L. krigsminister, joch d. 24 Febr. 1848 begaf han sig, klädd i nationalgardets öfverstenniform. midtibland de upproriska, sor att underrätta dem om konungens afsägelse och hertiginnans af Orltans regentskap; men gevärsskott besvarade detta budskap, hästen dödades under honom, han sjelf blef sårad, och om ej några arbetare tagit honom i sitt skydd, skulle han fallit offer för folkets raseri, Krigsministersportsoljen, som den provisoriska regeringen tillbjöd honom, alslog han, likaledes hvarje kommando i det inre af Frankrike, men antog valet till medlem af konstituerade församlingen för Sarthedepartementet. Under Juni-dagarne ställde han sig till general Cavaignacs förfogande, fick befälet öfver de trupper, som skulle försvara det rika qvarteret på högra Seinestranden, och öfvertog d. 28:de krigsministersportföljen, som han behöll till d. 28 December 1848. Efter Louis Napoleons val till president trädde general Lamoriciere icke i systematisk opposition mot den nya regeringen, fastän han icke gillade den politik, som hon följde uti Italien. 1 lagstiftande församlingen visade han sig som en af den republikanska författningens ständaktigaste försvarare. Den 19 Juli 1851 röstade han emot den af det neapolitanska partiet begärda revisionen af författningen och d. 17 Nov. för det lagförslag, som skulle i händelse af en kris ställa den beväpnade makten till lagstiftande församlingens förfogande. Häktad om morgonen till statsstrecksdagen, d. 2 Dec., satt han till en början fången på Ham och fördes derefter af polistjenstemän till Köln. Då han några månader derefter, såsom ännu i aktiv tjenst stående officer, skulle aflägga ed på den nya författningen, vägrade han det genom en mycket bestämd, mot den nya regeringen riktad skrifvelse, som upptogs i alla tidningar och väckte stort uppseende. År 1857 erhöll han utan ansökan tillåtelse att återvända till Frankrike. Då kejsar Napoleon, genom det famösa telegrammet: marchezll till Cavour, gaf denne tillåtelse att med väpnad makt inskrida mot påfven och tillvälla sig de nu s. k. forna romerska provinserna, vände påfven sig i sin nöd åt alla nåll om hjelp, och den ädelsinnade Lamoricitre, som ännu egde forna tiders traditionela vördnad för päfven och hans helighet, skyndade att ställa sig till hans tjenst och tog öfverbefälet öfver trupperna i Ancona. Då denna plats fallit, återvände Lamoriciere efter någon tid till Frankrike, djupt grämande sig öfver det lidna nederlaget och öfver vår tids irreligiosa anda. Sedan dess har!l. han lefvat obemärkt, försjunkande i allt djupare religiösa antipatier mot den moderna samfundsoch tidsandan, ganska starkt angripen af ultramontanernas sebersjuka inbillningar om antikrists grasserande. Lamoriciere var dock i alla hänseenden en ärans man, och äfven hans fel förskrefvo sig från hans väsens ridderlighet och hans varma religiositet. På Irland råder 1 närvarande stund stark aning aoanh a3 hagvnnorliot gA 12 1