ningen unrattade siKter. RÅU AA2 — os iran Utlandet. Det cirkulär från Frankrikes utrikesminister angående Gasteinsöfverenskommelsen, som af vårt gårdagstelegram antyddes, föreligger nu i en utförlig analys, så lydande: Tidningarne ha meddelat oss ordalydelsen af öfverenskommelsen i Gastein. Det är icke min afsigt, att inlåta mig på stipulationens detaljer; men det skall ej vara utan intresse att undersöka, hvilka motiver, som kunna ha ledt de tvenne tyska stormakterna vid afslutandet af detta fördrag. Har det varit deras afsigt att befästa de gamla fördragens rätt? Visst icke; ty wienerfördragen af 1815 ha fastställt grundvilkoren för den danska monarkiens existens. Dessa vilkor ha kullkastats. Londonerfördraget af 1852 var ett nytt bevis på Europas omsorg om bevarandet af denna monarkis oförminskade omfång och fasta bestånd; men detta fördrag har sönderrifvits af de samma makter, som undertecknat det! Hafva Österrike och Preussen kanske förenat sig, för att försvara en arfsföljdsrätt, som de andra makterna icke velat erkänna? Nej, ty i stället för att öfverlemna de omtvistade länderna till den bäst berättigade pretendenten, ha de sjelfva delat dem sinsemellan ? Eller är det Tysklands intressen, som leda dem? Deras förbundsvänner ha endast genom pressens fått reda på Gasteinsförhandlingarne. Tyskland önskade ett odeladt Slesvigholstein, skiljdt från Danmark och regeradt af en furste, som det sjelft utvalt. Denne folkets utkorade har nu kastats å sido, och hertigdömena måste nu åtskiljda i st. f. förenade lyda tvenne olika regenter. Ha de tvenne makterna sökt garantera hertigdömenas intressen? Det var konstateradt, att det var ett väsentligt vilkor för de tvenne ländernas lycka, att de blefvo oupplösligt förenade. Har delningen i nåvot hänseende gått ut på att väcka söndring mellan wvenne rivaliserande nationaliteter och göra slut på deras inbördes tvist genom att tilllörsäkra hvardera särskilt en oberoende tillvaro? Det är ej fallet; ty vi se, att den antagna gränslinien icke fäster afseende vid nationaliteten, utan tillåter danskar vara sammanblandade med tyskar. Har afseende fästats vid befolkningarnes önskningar? De ha ej frågats till råds under någon form, och det har ej ens varit fråga om att inkalla den slesvigholsteinska ständerförsamlingen. På hvilken princip är då den preussiskt-österrikiska kombinationen grundad? Det gör oss ondt att nödgas förklara, att vi icke finna den grundad på annat än makten eller rättfärdigad af annat än de delandes ömsesidiga godifinnande. Detta är ett tillvägagående, hvarvid Europa nu blifvit cvant, och hvartill man måste söka precedensfallen i historiens sorgligaste epoker. Våld och eröfring försvaga nationernas känsla för rätt och rättvisa. Ställas de i st. f. de grundsatser, som tjena nutidens samfund såsom regel, så lemna de ett element till upplösning och oreda och kullkasta endast den gamla ordningen, utan att uppställa något nytt och varaktigt system. Hamburger Nachrichten meddelar ett bref från Berlin, hvari yttras: Allehanda rykten cirkulera härstädes angående Nordslesvig. Tillochmed väl underrättade personer försäkra, att förslaget om Nordslesvigs afträdande till Danmark åter skall komma att tagas i öfvervägande, måhända redan i den närmaste framtiden. Det säges, att kabinetterna i Wien och Berlin icke äro alldeles emot att för fredens skull gifva sitt bifall till Nordslesvigs återförening med Danmark. — Detta är tyvärr troligen tomma rykten, hittills åtminstone; men framkastade för att lemna ett möjligt kryphål åt ålen Bismarck i diplomatnätet i Biarritz. Helt säkert icke utan samband med det tyska rofferiet är den i England återuppvaknande oppositionen mot drottning Victoria, hvilken måhända kan bli af någon inverkan på händelserna, om den blott hinner att rätt utveckla sig. Det finnes emellertid åtskilliga skäl till spänningen mellan drottningen och folket, och vi tro oss bäst redogöra för dem, genom att återgifva följande bref från en pålitlig korresp. i London, dat. d. 9 d:s: Lord Palmerstons förhållande till drottningen är och förblir lika spändt som det nu redan varit i många år. Tiden har i detta fall icke visat sin bekanta läkekraft; drottningen kommer och går, premierministern likaledes, och då båda ej måste ovilkorligen tala vid hvarandra, undvika de hvarann. Detta tyckes afven nu vara fallet. I at. f. att i öfvermorgon deltaga i det geheimestatsråd, som drottningen sammankallat till Windsor, reser premierministern redan i e. m. tillbaka till sitt landtgods Brocket Hall. Att denna spänning (hvilken snarare stegrats än minskats sedan prins Alberts död) väsentligt inkräktar på statens intressen, skall nog ingen vilja påstå, men säkert är, att den redan ofta fördröjt affärernas gång och föranledt en mängd småaktiga missförstånd, hvilka aldrig kunnat inträda, om vänligare förhållanden rådt mellan drottningen ochäpremierministern. Mesta skulden tillskrifves drottningen, och då talet kommer på detta ämne, taga alla parti för lord Palmerston, af det enkla skäl att efter de femtio åren på hans offentliga bana vän och fiende berömma honom för den största