Göteborgsposten – 15 september 1865, sida 1

Kusin Monica och onkel Silas träffas. Kusin Monica betraktade, med hinderna på Millys axlar, vänligt och intresserad dennas unsigte. — Vi måste bli goda vänner, ni och jag, mitt söta barn. Jag har lof att vara den mest stygga gamla qvinna i hela Derbyshire — jag är alldeles ohjelpligt privilegicrad, och ingen blir stött på mig, hvadan jag oupphörligt säger de rysligaste saker. — Jag är litet i den vägen sjelf, och jag tror... sade stackars Milly med ansträngning i det hon blef mycket röd samt fullkomligt förlorade hufvudet utan att kunna fortsätta den påbörjade meningen. — Jaså ni tror. Nå lyssna nu till mitt råd och vänta aldrig tills ni fått tänka för er; det är alltid mitt sätt, ehuru jag icke precist kan säga om jag ens någonsin tanker. Att tänka är mycket fegt. Vär kallblodiga kusin Maud der borta tänker ibland, men hon lider dervid sådana nederlag att ljag förlåter henne. Jag undrar när er lille preadamitiske hofmästare återkommer. (Forts.)