Göteborgsposten – 14 september 1865, sida 3

lvarjehanda. Un daglig morgontidnings arbetare. En tidningsläsare, som ligger pa sin soffa, eller sitter i sin gungstol, läsande en morgontidning, huru litet känner icke han af de modor, bekymmer och förtretligheter som åsfölja alla dem, som arbeta för och bero af en daglig morgontidning. Läsaren dricker sitt morgonkasfe eller spisar sin frukost, under det hans ögon genomfara tidningens spalter, för att få se hvar kungen är-, -hur långt ryska flottan hunnit, om någon uppträdt mot representationsförslaget-, som något intressant mord inträslat, om Amerika förklarat Napoleon krig, om kejsaren af Osterrike sålt något mera af sina eröfrade länder, om Victor Emaruel kysst påfvens tosfel-, Åom Garibaldi sitter lugn på Caprera och mera dylikt. Han läser dagens ledande ardikel och reflekterar deröfver, han ler åt det skamtsamma och intresserar sig för de många vigtiga nyheter och upptäckter som tidningen omtalar; men icke ett enda ögvublick tänker han på de sebersjuka bultande hjernorna, de af vaka inflammerade ögonen, och de af trötthet dignande menniskorna, som varit sysselsatta att uttänka, samla ihop och utarbeta så mycket från alla verldens kanter. Han betalar sin prenumerationsalgist och behöfver icke olfra en enda tanke på dritkrasterna för tidningen; men för kuriositetens skull må han höra historien om de besvär och mödor, som åtfölja en daglig morgootidnings utgilvande, och om han än icke kan väckas vill medlidande, så måste han dock inom sig sjelf erkänna att det är ett svårt och hårdt arbete. Langt före dagningen (vi vilja neml. börja beskrifningen då tidningen har börjat tryckas och fortsätta den tills morgonen derpå då den andra tidningen skall delas ut) springa pojkar med det ena tusentalet exemplar enter det andra, uppräknade i böcker eller hepvikta hvar för sig och hopbundtade, ned i posien, der tjenstemännen svettas och pusta för att fördela dem till de särskildta postkontoren, lägga dem i paketer och påsar samt slutligen i den kolossala postsäcken. Längre fram, kl. 6, synes en talrik skara karlar, qvinnor och pojkar komna ut från tryckeriets port, bärande pappersbundtar; det är de som bära omkring tidningen till prenumeranterna och utdelningsställena i staden. Derefter komma de paketer som skola följa med ångbätarna, och så är allt klart. Da solen går upp och tittar in i tryckeriet ser den ae bleka och al nattarbete utmattade iryckarne och maskinisterna, som nu stå färdiga att bege sig hem för att hvila. Då solen varit uppe några timmar komma tidningens medarbetare och sättare, och kl. 10 äro alla färdiga att börja sitt arbete igen. De trötta arbetarn2 — en arbetare som är engagerad vid en morgontidning är beständigt trött af den föregående nattens arbete — börja med att rifva upp och lägga af hvad de nyss slutat att sätta. Sedan tages det nya manusk iptet som han erhåller från redaktionens byra, för att börja sättningen på nytt. Sedan arbetet fortgått några timmar på sättarne att äta middag, icke för att de äro hungriga, : de som arbeta för en morgontidning veta ej hvad abtit vill säga, men de gå Jör att det skall så vara. Kl. 2—13 äro de åter på sin plats och arbeta oafbrutet till kl. 8, då de gå lör att äta qvällsvard — J, det tror man kanhända, men en nattsättare äter icke qvällsvard, han slukar bara manuskript. Tittar han ut på gatan, så ser han skaror af glada arbetare, som nu halva slutat för dagen, och derigenom känner han annu mer sin tunga lott, ty hans modor sortga oasbrutet en stor del at natten. I stället för en riktig qvällsvard, äter han kanske en smörgås, och har ej begär efter mera. Gaslågorna fladdra och kasta ett mystiskt och dallrande sken öfver deras bleka andigten. Svärlästa manuskripter plåga deras ögon och en het illaluktande atmosfer angriper deras