Göteborgsposten – 14 september 1865, sida 2

på inre sidan af er skåpdörr; men sätt ej dit mitt namn — det skall ni minnas ändå — endast den öfriga adressen, och bränn upp den här lappen. Quince är hos er? — Ja, svarade jag, glad att ha ett tillfredsställande ord att säga. — Godt, låt ej henne lemna er; det är ett daligt tecken om de önska det. Somtyck ej dertill, kom ihne det; men gif mig blott straxt en vink och jag skall vara hos er. Och om ni får några bref från lady Knollys, så gör ni klokast i att genast bränna upp dem; hon är mycket frispråkig, som ni vet. Men nu har jag stannat här för länge; glöm ej hvad jag sagt, rista in adressen med en knapanal, bränn upp lappen, och ej ett ord till någon dödlig varelse derom. Farväl! Åh, det är sannt, jag höll på att taga med mig er bok. Derefter tog han sitt paraply, sin kappsäck och en liten reslåda samt skyndade ut ur rummet. Inom en minut derefter herde jag hans vagn köra bort. Jag såg efter den med en suck; de ledsamma aningar jag erfarit rörande mitt vistande på Bartram-Haugh hade åter blifvit väckta till lif. Min fule, vulgäre, uppriktige vän försvann ur sigte bakom dessa gigantiska lindar som dolde Bartram för den yttre verldens ögon. Jag drog en sorgsen suck, då sista skymten af åkdonet försvunnit; jag kände mig så hjelplös och öfvergifven. Då jag blickade ned från de aflöfvade lindarne, mötte mitt öga d:r Bryerlys adress, som jag höll mellun mina fingrar. Jag gömde den och sprang sakta uppför trapporna,