Göteborgsposten – 14 september 1865, sida 1

——————— D:r Bryerly gjorde en anteckning i sin annotationsbok och jag yttrade: — Men jag är verkligen fullkomligt ötvertygad om att det var en dikt af Dickon; han är en sådan vresig och ogin menniska. — Och hvad slags menniska är den gamla tjenarinnan, som gick ut och in i hans rum? — Den gamla VAmour, svarade jag förgätande att jag begagnade Millys öknamn på henne. — ÖOch är hon som hon bör vara? frågade han. — Nej, det är hon sannerligen icke; en högst obehaglig gammal qvinna med ett mycket elakt lynne. Jag har tyckt mig höra henne svärja. — Det tyckes ej vara något särdeles angenämt folk som är samladt här, sade d:r Bryerly; men der en sådan varelse är, der skola många vara. Se här, jag höll just på att läsa ett stycke — han öppnade med dessa ord den lilla boken på ett ställe som hans finger markerat och läste för mig några sentenser, hvilkas mening jag fullkomligt minnes, ehuru orden naturligtvis undfallit mig. Det var just den del af boken som söker beskrifva de fördömdas tillstånd, och hvari det yttras att oberoende af de naturliga orsaker som under detta tillstånd verka för att åstadkomma ett gemensamt uppehållsställe och isolering från högre andar, finnes det sympatier, böjelser och nödvändigheter som af sig sjelfva leda till en sådan isolering. — och hurudana äro de öfriga tjenarne, äro de bättre? återtog han.