Göteborgsposten – 14 september 1865, sida 1

Vi sågo föga eller intet af de öfriga, undantagande gamle Giblets, taffeltäckaren, som gick omkring som en liten automat af torra ben, sysslande med något här och der, och hviskande och småleende för sig sjelt då han dukade bordet, men föröfrigt med utseende af att vara fullkomligt omedveten af en yttre verld. — Detta rum är ej i lika ordentligt skick som mr Ruthyns; talar han någonsin om att möblera upp det bittre och göra saker och ting litet prydligare? Nej! Godt, jag får säga att jag tycker han borde göra det. Nu uppstod en liten paus, hvarefter d:r Bryerly, med blicken som förut samtidigt fästad på dörren, i låg, försigtig ton men mycket tydligt yttade: — Har ni tänkt öfver saken något sedan — jag menar den der planen att få er onkel att afträda sitt förmynderskap? Jag bryr mig ej om hans första vägran. Ni kunde göra saken värd att tänka på för honom, såvidt han icke är mycket oresonnabel; och jag tror ni skulle handla i ert intresse, miss Ruthyn, genom att göra så och om möjligt slippa ifrån detta ställe. — Men jag har ej tänkt det ringaste derpå; jag är mycket lyckligare här än jag någonsin väntat mig utt bli, och jag hyser innerlig tillgifvenhet för min kusiu Milly. — Huru länge har ni varit här nu? Jag sade honom det. Det var två eller tre månader. — Har ni sett er andra kusin ännu — den unge gentlemannen? — Nej.