Göteborgsposten – 13 september 1865, sida 2

— Åh, mitt romantiska lilla barn, folk i den lefnadsställningen fruga alldeles icke efter ett sönderslaget hufvud, fortfor onkel Silas på samma sitt som förut. — Men är det ej en ryslig brutalitet, onkel? — Visserligen är det brutalitet, men man mås?e komma ihåg, att de äro rån och att sådant är deras sitt, svarade han. Jag kände mig ha gjort en missräkning. Jag hade trott att onkel Silas milda natur skulle med fasu och förtrytelse rygga tillbaka för dylika valdsumheter, och i stället försvarade han Dickon Hawkes. — Och han är alltid så rå och oförskämd mot Milly och mig, fortfor jag. — Åh! oförskämd mot er! Det är en annan sak, och jag skall se till huru dermed förhaller sig. Ingenting mera att säga mitt dyra barn? — Nej intet mera. — Han är en nyttig tjenare, denne Hawkes, och churu hans utscende ej talar till hans fördel samt oaktadt haens sätt och språk äro mycket råa, så är han likväl en god fader och en mycket hederlig — en fullkomligt moralisk man, ehuru sträng — en mycket oslipad diamant och utan begrepp om bildadt umgänge. Jag vägar påstå att han föreställer sig det han alltid varit särdeles höllig mot er, så att vi få ej taga saken så strängt. Och onkel Silas strök mitt hår med sin tunna gamla hand samt kysste mig på pannan. — Ja, vi få ej vara stränga, utan döma mildt. Hvad säger böckernas bok? — Dömer icke så varder J icke