Göteborgsposten – 13 september 1865, sida 1

samma helsa och, så vidt jag kunde erinra mig, äfven iklädd samma vackra ehuru nonchulenta drägt som då jag första gången såg honom. Doktor Bryerly — hvilken märkvärdig och vulgär kontrast bildade ej hon mot onkel Silas, men huru lugnande var det ej likväl att finna honom der! — satt vid bordet nära honom och band ihop några handlingar. Hans blick granskade mig med ängslig noggrannhet då jag närmade mig; och jag tror ej att det var förrän jag helsade på honom som han plötsligt erinrade sig att han ej förr sett mig på Bartram. Han steg då upp och helsade mig på sitt vanliga abrupta och något familjära sätt. Det var tafatt och saknade hjertlighet, men likväl var det uppriktigt och obeskrifligen vänligt. Upp reste sig min onkel, detta egendomligt vördnadsvärda bleka porträtt i fladdrande svart sammet. Huru öm, huru vändlig var han ej, huru öfverjordisk och outforskelig! — Jag behöfver ej säga huru det är med henne. Dessa liljor och rosor, d:r Bryerly, uttala på sitt egna vackra sätt sina loftal öfver Bartrams luft. Jag nästan sörjer öfver att hennes ekipage skall vara här så snart. Jag hoppas blott att det ej må afbryta hennes promenader. Det gör mig riktigt godt att se på henne. Det är rosenprakt midt i vintern, och doften af ett fält som Herran välsignat. — Landtluft, miss Ruthyn, ger landtlig aptit. Jag tycker om att se unga fickor äta duktigt. Ni har haft