Göteborgsposten – 13 september 1865, sida 1

Bryerly, stoppade sina papper i sina rymliga fickor och tog afsked. När han gått, tyckte jag att jag hade ett godt tillfälle att beklaga mig öfver Dickon Hawkes. Efter någon tvekan började jag sålunda: — Onkel, får jag berätta er en tilldragelse hvartill jag varit vittne? — Visserligen, mitt barn, svarade han, fästande sina ögon skarpt på mig. Jag tror nästan att han väntade det vårt samtal skulle komma att röra dender besynnerliga postvagnen. Jag beskef emellertid blott den scen, hvilken en timma eller så förut upprört Milly och mig ute i skogen. — Ja, ser ni mitt dyra barn, de äro råa personer. Deras idcer äro icke våra; deras barn måste straffas och till en grad, som vi skulle taga mycket allvarsamt. Jag har funnit det vara olämpligt att blanda mig i husliga missförstånd och vill icke göra det. — Men han slog henne häftigt i hufvudet med en stor knöl åk, onkel, och hon blödde starkt! — Ah! svarade onkel torrt. — Och om ej Milly och jag lyckats skrämma honom derifrån, genom att säga det vi bestämdt skulle omtala det för er, skulle han ha slagit henne ännu en gång. Jag tror verkligen att om han fortsä ter att behandla henne med så stor våldsamhet, så kan han komma att skada henne mycket allvarsamt eller kanske till och med döda henne.