— Ni vilddjur! Huru vågar ni slå den stackars flickan. Hon som endast sprungit ett par steg bort vände sig nu om och mätte honom och oss med brinnande blickar ; hennes ansigte var blekt och drogs tillsammans af bemödandet att undertrycka ett utbrott af grat. Tva små blodströmmar slöto utför hennes tinning. — Jag ber er se på detta, far, sade hon med ett slags konvulsiviskt småleende, i det hon lytte upp sin hand som var betäckt at blod. Kanhända skämdes han och blef ännu mera förbittrad deraf, ty han mumlade en ny ed och försökte ånyo att na henne, svängande käppen i luften, Våra rop kommo honom likväl att stanna. — Min onkel skall få erfara huru grym ni varit. Den stackars slickan! — Slå till honom, Meg, om han försöker igen, och kasta hans tråben i strömmen när han somnat i natt. — Jag borde traktera er på samma sätt, yttrade han med; en ed. Akta er, så att ej ni får lika mycket smörj som hon! Han skakade på hufvudet med en snegling på Milly och gjorde ett slag i luften med sin påk. — Var lugn, Milly, hviskade jag, ty Milly syntes bereda sig till strid; derefter försäkrade jag honom på nytt att da jag kommit hem skulle jag omtala för min onkel huru han behandlat den stackars fickan. — Det har hon att tacka er för; ni öfvertalade henne att öppna porten, brummade han.