IlIvarjehanda. Uvar David köpte ölet, I en dansk landsortstidning läses följande ovanligare friareannons: En ung bättre mans son i sin blomstrande ålder önskar ingå äktenskap med en flicka utom bondeståndet, men som ej begagnar krinolin eller annat påhäng. Ej heller må hon röka tobak. Vänner som springa ut och in i huset undanbedes äfven. På hemgift fästes icke så mycket afseende som ej mera på ett godt och vänligt umgänge och behandling. Biljett torde till boktryckeriet inlemnas med påskrift: ÅJag skall visa dig hvar David köpte ölet. — Man kan således måhända, genom annonsörens tillkommande äkta hälft, få veta det hittills oupptäckta ställe der högstsalig h. maj:t kung David köpte ölet. Domino-spelets historla. Uppfinningen af detta af många så omtyckta spel daterar sig från 6:te ärhundradet. Två tiggaremunkar i det bekanta klostret Monte Casino hade för någon förseelse blifvit dömda att undergå några dagars arrest i en cell. För att på ett nöjsammare sätt än med gisslingar och psalmsång fördrifva tiden, inventerade de ett spel med hvita fyrkantiga stenar, hvari de inborrade hål. På detta sätt hade de så muntert de i sin enslighet kunde, men för att ej upptäckas i denna sysselsättning, som de hade en dunkel aning om ej riktigt öfverensstämde med klostrets penitens-reglor, uppstämde de, hvarje gång de hörde abboten nalkas deras cell, första versen af psalmen: Dicit Dominus Domino. Längre än till det tredje erdet kom man aldrig, och efter detta ord, Domino, uppkallade de sitt nya spel. Emellertid utsläpptes de och började ånyo sina fromma vandringar; hvarunder de utlärde spelet. Under århundraden har Domino-spelet varit mycket idkadt och omtyckt i Italien, men först under förra århundradet blef det allmänt utom nämnde halfö. Man spårar det då först i Frankrike, sedan i England och Tyskland. Nu är det, som bekant, spridt öfver hela verlden, ehuru dess mesta beundrare äro tillfinnandes på kafserna i Paris, Abd-el-Kader har, såsom bekant, i dessa dagar rest hem till Mindre Asien från Frankrike, oaktadt Marseille, der han skulle inskoppa sig, starkt härjas af koleran. Då man derföre rådde honom att taga en annan väg, svarade han blott: ÅAllah är stor! skall man dö der, så dör man der! Under vägen besökte han staden Amboise, der han satt fången tills kejsaren straxt efter statskuppen återskänkte honom friheten. Han uppehöll sig derstädes i två dagar för att bedja vid de landsmans grafvar, hvilka följt honom i hans fångenskap och der aflidit. Han yttrade sin önskan att få bo hos stadens kyrkoherde, men denne beklagade att hans bostad var alldeles jör in