Göteborgsposten – 7 september 1865, sida 2

dygn. Han sitter hela tiden lik en gammal käring som danat. Åh, det är förskräckligt! — Är han kinslolös när han är i detta tillstånd? frågade jag mycket oroad. — Jag vet ej; men det har aldrig någonting att betyda. Det skall ej döda honom, som jag tror; men gamla l. Amour känner till allting rörande den saken. Jag går nästan aldrig in i rummet när han är sådan, utom då jag blir etterskickad; han vaknar ibland upp och då faller det honom in att skicka efter den ene eller andre. En gång sände han ett bud ända till qvarnen efter Pegtop, och när han kom, så stirrade han endast en eller ett par minuter på honom och befallde honom derefter gå ut ur rummet. Han är nästan som ett barn när han fått ett sådant anfall. Jag fick alltid veta när onkel Silas fätt ett anfall af gamla LÖAmour, som då vanligtvis stod vid dörren till hans rum och uppmanade oss att gå tyst när vi passerade förbi. Jag såg honom högst obetydligt. Ibland föll det honom in att ha oss hos sig till frukost, och detta kunde fortfara en hel vecka; men derefter återkom vår lefnadsordning i den gamla vanan. Jag far ej glömma två vänliga bref från lady Knollys, hvari hon uttryckte sin glädje öfver att höra det jag lefde ett lugnt lif och lofvade att personligen vädja till onkel Silas för att få tillätelse att besöka mig. Hon skulle vara på Elverston öfver julen, och detta ställe låg endast sex mil från Bartram-Haugh.