Göteborgsposten – 7 september 1865, sida 1

— Det var i ett af dessa rum — kanske det är detsamma — ja det är det verkligen ty se, panelningen har blifvit lösryckt från muren — som mr Charke dödade sig. Jag stirrade ångestfullt omkring rummet, i hvars hörn nattens skuggor redan började samla sig. Charke? Hvad är det om honom? Hvem är han? frågade Milly. — Hvad! du mätte väl ha hört talas om honom, yttrade jag. Icke som jag vet ... Han dödade sig således sjelf . Hängde han sig, eller sköt han sig för pannan? — Han skar al sig halsen i ett af dessa rum — just i detta, derom är jag säker, ty din pappa lät taga bort panelningen på väggarne, för att förvissa sig om att det ej fanns nägon annan dörr än den synliga, genom hvilken en mördare kunnat komma. Som du sjelf ser har man just låtit dessa väggar undergå en dylik behandling — yttrade jag. Det var verkligen hemskt! Jag förstur ej hur man kan ha kurage att skära af sig halsen. Om jag skulle döda mig, skulle jag taga en pistol, sätta den för pannan och skjuta, såsom de säga en ung gentleman gjorde här i närheten för något är sedan. Men att skära af sig halsen det måste vara rysligt, ty det behöfs ingen liten skåra naturligtvis. — Tyst, tyst kära Milly. Skola vi ej gå vår väg, bad jag, ty mörkret föll hastigt. — Bevara mig, här synas ju blodmärkena; ser du en stor svart flick på golfvet här, ser du den?