Göteborgsposten – 6 september 1865, sida 2

— Men bästa Milly, du glömmer att han försökte att tala med dig, men du ville ej svara honom, invände jag. — Ja är det inte det jag alltid har sagt — jag kan iute tala som annat folk — fruntimmer, menar jag. Hvar och en skrattar åt mig; och klädd är jag som en landtlolla. Det är en skam! Jug såg Polly Shives skratta åt mig i kyrkan i Söndags. Jag hade haft lust att ge henne en minnesbeta för det. Jag vet nog att jag är löjlig. Det är en skam, ja det är det. Hvarföre skall Jag vara så löjlig att alla menniskor skratta åt mig? oh, det ar en skam! Jag behöfde ej vara sådan och det är ej mitt fel. Stackars Milly brast derefter ut i en flod af tårar och stampade i marken samt begrafde sitt ansigte i sin korta bomullsklådning, hvilken hon förde upp till sina ögon. Jag hade aldrig skådat en underligare bild af sorg. — Och jag kunde hvarken få mening eller sammanhang i hvad han sade, skrek stackars Milly och stampade med foten; men du förstod hvart enda ord deraf. Hvarföre är jag en sådan landtlolla? Oh! det är skam! — Men min älskade Milly, vi talade om ritning och du har ännu ej lärt det, men du skall göra det — jag skall lära dig; och sedan skall du förstå allting som står i sammanhang dermed. — Hvar och en skrattar åt mig — tillochmed du; fastän du försöker, Maud, så kan du emellanåt ej hålla dig ifrån skratt. Men jag tadlar dig ej för det, ty jag vet att jag är löjlig; men jag kun ej hjelpa det. — Hör på hvad jag säger, min älskade Milly. Om