Göteborgsposten – 6 september 1865, sida 2

Från Utlandet. De i Paris och London afgifna officiela underrättelserna om konventionen i Gastein hafva enligt samstämmiga uppgifter blifvit med synbar köld emottagna vid de båda hofven, och det påstås med betecknande säkerhet, att Osterrike i sjelfva verket redan afträdt Holstein till Preussen, men behåller hertigdömet ännu någon tid, på det ej för stort väsen må göras. Deremot skall Preussen hafva förbundit sig att skydda Österrike i afseende på Venetien. Det är ett högt vågspel de båda tyska stormakterna föra i sin politik och måste förr eller senare komma att återverka skadligt på dem sjelfva. General Manteuffel har tillträdt sin befattning som generalguvernör i Slesvig och embetsmännen skola nu åläggas att svära konungen af Preussen trohetsed. Tanken på inkallandet af hertigdömenas ständer är nu uppgifven. Bismarck vill ej veta af detta tvång på sina godtyckliga handlingar. Sammankomsten mellan Frankrikes kejsare och drottningen Isabella af Spanien eger rum d. 9 d:s i San Sebastian, i närheten af Zarauz; d. 12:te aflägger drottningen i Biarritz kontrabesök hos kejsaren. Kejsarinnan Eugenie har med de i Neufchatel sårade damer återkommit till Fontainebleau. Patrie meddelar en öfversigt af den stridsmakt till lands, som Frankrike har på fötter. Enl. detta blad utgöres den af 400,000 man. De till Frankrike anlända japaneser ha ej något diplomatiskt uppdrag. De äro af förnäm slägt, men skola endast göra sig underrättade om de europeiska näringsoch handels-förhållandena. De skola äfven besöka Tyskland och England. Vid den diner, som i Portsmouth gifvits för franska officerarne, tackade hertigen af Sommerset för dagarne i Cherbourg och Brest och utbragte en skål för det franska kejsarehuset. Franske sjöministern besvarade skålen, yttrande att det vore ett märkligt tidstecken, att de båda nationerna nu visat hvarandra allt hvad deras försvarskrafter till sjös angår, hvari han såg ett intyg af det mellan dem rådande hjertliga förhållande. De ha sett med förfäran dessa skräckfulla förstörelseverktyg, men genast åter känt sig lugnade vid tanken att ju mäktigare de medel äro, öfver hvilka våldet har att förtoga, desto mindre har menskligheten att frukta af detsamma, ty då blir äfven användandet mera sällsynt. — UUWUA nr