Göteborgsposten – 6 september 1865, sida 1

— — — smyckade estraden blåste Danmark deiligst Vang og Venge, i hvilken sång slesvigarne instämde, som nu med större skäl än någonsin kunna sjunga de sorgfulla orden: Ledet er aftlade. Efter hand anlände de öfriga fartygen, hvarefter gästerna intogo förfriskningar. Sedan det vid buffeterna sörjts för deras lekamliga behof, besteg borgm. Sylow talarestolen. Det var endast få år sedan slesvigarne hade gästat oss i större antal, sade han; men huru förändrade voro icke förhållandena! Då kommo de såsom vi med frihet, såsom lemmar af vår gemensamma stat. Nu är familjlifvet brutet. De veta ännu icke, hvem som skall bli deras herre, konung Wilhelm af Preussen eller kejsar Frans Josef af Osterrike eller Peter af Oldenburg eller den augustenborgske pretendenten; blott ett veta de, att danskar få de icke vara. Under sådana förhållanden är deras tåg dubbelt prisvärdt och tack derför! — Enaslesvigare tackade a sina landsmåns vägnar. Det skulle sägas och sägas högt, att de icke kommit efter någons uppmaning, utan känt sig drifna af ett oemotståndligt behof al att helsa på sin gamla mor, ett behof af att uttala sin sorg öfver det närvarande, sitt hopp och sin förtröstan till framtiden. Hos dem var detta framidshopp ej blow en dröm, nej, det hade en helt annan karakter. Lefve gamla Danmark! Åtskilliga andra tal höllos och följande i sin enkelhet rörande verser af C. Hostrup afsjöngos: Velkommen — ei til fremmed Jord, I Danmark selv J bygge — Velkommen hid, hvor Dansken boer I Danevsldens Skygge! Fra Livet, böiet under Aag, Fra Buret hist, det trange, Velkommen hjem til Dannebrog Och til de Danske Sange. Ak, Sangen har forstummed plat, Hvor för saa liflig drömtes, Den frös ihjel hiin Vinternat, Da Dannevirke römtes. og Vaaren kom med Blomsterduft Og favre Solskinsdage, Men knap i Danmarks frie Luft Vi kunde Veiret drage. Men nu, vi Eder see paany, Skjöndt kort er Mödestunden, Da er det som i Morgengry, Da röres det i Lunden, Hvor lile Fugl da föler godt, Att dömt er Mörkets Rige, Og, halvt i Drömme, kviddrer smaat Om Dagen, der vil stige. Ja, Dagen kommer, vi det veed, Skjöndt kun den sees i Drömme, Den Dag, da Örnen, som slog ned, Maa hjem til Reden romme, Da frit i Sönderjyllands Skov Det röde Flag tör gynge, Og ikke Lerken blot faaer Lov Paa Heden Dansk att synge. Ja, derom vaagner Fuglekvad, Hvorhen I blandt os vandre, Og derom vil vi hjzelpes ad At drömme med hverandre. Og om saa snart till Örnens Klo I atter bort maac drage, Vi veed det vist, I Brödre troe! I komme dog tillbage! KL. 344 anträddes färden till Köpenhamn. Öftrallt under vägen visade befolkningen sin lifliga sympati för de besökande. Från husen flaggades, hatar svängdes, hurrarop ljödo, här och der stodo byskolbarnen uppställda och helsade gästerna med små Dannebrogsflaggor. Om aftonen anlände vid olika tider tågen till KöDsenhamns bangård, der Köpenhamns kommunalstyrelse mottog de kära gästerna. Sedan inqvarteringskomien utdelat logisbiljetter, begåfvo gästerna sig till de i ånga rader väntande vagnarne, hvilka under ihålande hurrarop från den oerhörda menniskomassa, som amlats utanför bangården och längs gatorna, beforIrade dem till deras värdar. Åtskilliga privata fester såtvos på aftonen, och i Tivoli hvimlade af värdar och gäster. I söndags såg man a Köpenhamns gator, som oro rikt smyckade med Dannebrogsflaggor, öfverallt lesvigska män och qvinnor med sina igenkanninggecken. Hufvudstadens samlingar besöktes flitigt. A Jasino gafs en gratisföreställning, men å k. teatern cke. Tivoli och Alhambra ha kostnadsfritt öppnat ina portar för gästerna under deras vistande i Köpennamn.