Göteborgsposten – 5 september 1865, sida 3

————7—7——7—7—7—— livarj eh anåa. En ung mörderska. Det berättades i denna tidning för några månader sedan, hurusom man slutligen fått dager i ett mord, hvilket fem eller sex år förut väckte ett oerhördt uppseende i England, ej minst derföre att man ej var i stånd att upptäcka mördaren. Läsaren torde erinra sig hurusom i en mi Kents familj en liten gosse en morgon befanns mördad. Ingen kunde ha kommit in i huset, såsom de vid undersökningen visade sig, och misstankarne för blefvo derföre hvilande på de tio eller tolf personer, hvilka bodde i huset. Mr Kent sjelf och barnpigan misstänktes mest. Ur stånd att bära den skymf, som nu vidlådde hans familj flyttade mr Kent bort, utan att man sedermera vet hvart han tagit vägen. Hans ena dotter, Constance, född i ett tidigare äktenskap och som vid mordets begående var 15 år gammal, intogs deremot i ett kloster, och det var här som hon i våras aflade bekännelsen om att hon var den som begått mordet. Denna förfärliga bekännelse har nu blifvit i sin helhet offentliggjord och lyder på följande sätt: Några få dagar före mordet tog Constance i sin faders garderob en rakknif och gömde den. Denna knif var det enda instrument hon använde vid dådet. Hon tog äfven ett ljus med tändstickor och gömde det i ett kabinett i trädgården, i hvilket mordet blef begånget. Samma natt det utfördes afklädde hon sig och gick till sängs, emedan hon misstänkte att hennes systrar skulle besöka hennes rum. Hon låg vaken och väntade tills hon trodde att alla i huset somnat, och kort efter midnatt lemnade hon sin sängkammare, gick ned och öppnade dörren till salongen samt fönsterluckorna till densamma. Hon gick derefter upp i barnkammaren, drog fram en filt emellan lakanet och sängtäcket i barnets bädd och lade den bredvid väggen på gollvet. Hon tog derefter barnet ur vaggan och bar det nedför trappan samt genom salongen. Hon hade på sig sin nattdrägt; i salongen tog hon på sig sina galoscher. Med barnet på armen öppnade hon med andra handen salongsfönstret, gick ut genom detta och sedan rundt omkring huset samt in i kabinettet, tände ljuset och ställde det på sätet derstädes. Barnet var inviradt i lakanet och sof ännu. Hon tilldelade det nu med rakknifven ett sår i halsen. Hon säger att hon trodde, det blodet aldrig skulle komma och att barnet icke var dödadt, hvarföre hon högg knifven i dess venstra sida och kastade kroppen invirad i lakanet ned i hvalfvet under kabinettet. Ljuset brann ut. Hon gick tillbaka till sitt rum och undersökte sin drägt. På densamma fanns blott tvenne blodfläckar. Dessa tvättade hon ur i handfatet och hällde vattnet, som endast ble! föga färgadt, i en badbalja, i hvilken hon på qvällen förut tvättat sina tter, Hon påtog en annan nattdrägt och gick till sängs. På morgonen var nattdrägten torr der den blifvit tvättad. Hon vek ihop den och lade den i en låda. Hon trodde att blodet blifvit fullkomligt utättadt, men då hon höll tyget i drägten upp mot lagen ett dygn eller två derefter, fann hon att släckarne ännu voro synliga. Hon gömde derefter drägen på flera ställen och brände slutligen upp den i idstaden i sitt rum samt lade askan i köksspisen. Detta skedde fem eller sex dagar efter barnets död. Sedan hon gjort rakknifven ren, begagnade hon ett illfälle att obemärkt lägga tillbaka den på dess plats garderoben. Hvad beträffar motiverna till mordet ippger hon, att ehuru hon hyste den största aktning ör sin stjufmoder, hvilken behandlade henne mycket väl, så samlade hon de uttryck, hvilka denna fällde ych som voro nedsättande för den del af familjen som illhörde mr Kents tidigare äktenskap, i sitt minne och beslöt att hämnas dem. Hon hyste ingen annan llvilja mot den lille gossen, annat än den att han r barn till hennes stjufmoder. Hon har högtidligt rklarat at både hennes fader och stjufmoder behandat henne vänligt. Hon hade vidare berättat, att då barnpigan anclagades för att ha begått mordet, hade hon beslutat ut bekänna ifall pigan blifvit dömd skyldig. Hon ade att hon känt sig sjelf besatt af djefvulen innan on begick mordet, men att hon icke trodde eller rade trott att djefvnlen haft mera att göra med denna in med någon annan ond handling. Hon hade icke äst sina böner på ett år före mordet, icke heller seare, förrän hon kom till klostret. Hon säger att wad som hos henne uppväckte religiösa känslor, var anken på att emottaga sakramentet, då hon konfirnerades. Då Constance Kent var 13 år gammal klippte on af sig håret och klädde sig i sin brors kläder amt rymde hemifrån. För öfrigt hade hon äfven i ndra afseenden varit en egendomlig karakter, hvilken evisade att hennes lif skulle bli anmärkningsvärdt are sig för godt eller ondt. LO AAA AREAN