Göteborgsposten – 5 september 1865, sida 2

Knollys äfven är en slägting till er; hvilket älskvärdt fruntimmer hon är! — Ack ja! är hon ej det? en högst älskvärd varelse! sade jag och rodnade derefter öfver detta yttrande af tillgifvenhet. Men han smålog vänligt som om han tyckte om mig derför och yttrade: — Jag vågar ej riktigt säga hvad jag tänker, men uppriktigt sagdt kan jag ej förstå huru hon så underbart kan bevara sin ungdomlighet, och huru hennes skämt och goda lynne kunna vara så flickaktiga. Hvilken förtjusande vy ni valt för att afteckna, fortfor han med ens ändrande samtalsämne. Jag har så ofta stått just på denna punkt och skådat tillbaka på denna gamla brygga. Observerar ni — jag ser alt ni är artist — någonting mycket egendomligt i denna gråa färg och dessa fläckar af blekrödt och gult? — — Jag gör det vorkligen; jag anmärkte just den egendomliga färgskönheten var det ej så, Milly? Milly stirrade på mig och yttrade ett förskräckt jo, samt såg ut som om hon blifvit öfverrumplad under en stöld. — Ja, och här framträder dessutom en så egendomlig bakgrund, återtog han. Den var likväl bättre före stormen, men den är ännu mycket bra. (Forts.)