Göteborgsposten – 5 september 1865, sida 1

Göteborg d. 5 September 1865. Adelsassociationen och dess cirkulär. Det af oss för någon tid sedan meddelade cirkulär trån den sig s. k. adelsassociationeu i Stockholm, i hvilket anbud göres om inköp af riddarhusfullmakter för stundande riksdag, synes ha väckt stor rörelse på vissa håll. Och detta, fastän sjelfva hufvudsaken, nemligen riddarhusfullmakters falbjudning och inköp, ofta till ganska högt p ris, ingalunda tillhör sällsyntheterna, utan tvärtom är så vanlig, att det snarare skulle väcka förvåning om någon dylik köpslagning icke längre egde rum. Den andra at de väsentliga punkterna i nämnda cirkulär är den bitterhet mot representationsförslaget, som ej allenast skiner igenom, utan äfven öppet uttalas. Det kan ej gerna bestridas, att en dylik bitterhet råder bland en ej ringa del at adeln, der den ock är helt naturlig, alldenstund det icka kan antagas, att alla inom detta stånd erhållit en så fördomsfri uppfostran, att de skulle med patriotens högsinthet se de politiska privilegier falla, på hvilka äfven så många af adelns sociala företrädesrättighetor hvila. Ått de, beherrskade af denna bitterhet, äfven gerna skulle vilja uppbjuda sina krafter, för att samla ihop sina falanger, förefaller oss på intet sätt så orimligt, att deraf någon sensation bör kunna uppstå. Angreppet mot den demokratiska tidningspressen, såsom undergrätvande konungamakten, bör ej heller komma oväntadt från detta håll, isynnerhet som dylika angrepp länge gjorts i de organer, som stått reaktionen eller de konservativa till huds. Framhållandet af dessa punkter bör vara tillräckligt, för att öfvertyga om cirkulärets såväl möjlighet som rimlighet, och hvad det deri använda språket beträffar, kan den, som l. ex. läst exp. sekter Ringborgs opera politica, icke neka att motstycken finnas, hvilka såväl i afseende på stilens yttre som dess inre värde torde kunna ställas dermed i jemnbredd, ja, såsom stilistiskt pecorale väl ötverträffa det. Återstår frågan om cirkulärets äkthet. Att det framtödts och finnes till, sådant som vi återgifvit det, är helt naturligt, alldenstund det blifvit oss företedt. För att icke de vredenes skålar, som de förorättade skola vilja utgjuta, må utgå ötver förrädaren, som meddelat oss detsamma, är det naturligt att vi ej kunna leda nyfikenheten på spår efter honom, som för visso sjelf varit utsatt för mystifikation, om, hvilket af några löst antagits, en dylik skulle hafva egt rum. Att — såsom en insändare i Nya Dagl. Alleh. yttrar — det icke bör kunna vara förenadt med svårighet att utreda cirkulärets uppkomst, enär det utfärdats i tryck, är ett stort misstag, ty cirkuläret var åstadkommet i litografiskt s. k. öfvertryck, hvilket oss veterligt aldrig brukar förses med tryckarens namn eller tryckningsort, någof som ej heller nu sanns utsatt å detsamma. Ej heller har — såsom samma insändare menar